Äntligen framme!
Så var vi då äntligen i Luleå! Mina grabbar ligger och sover, en i sovrummet och en på ett fårskinn i soffan (ni får gissa vem som ligger var :-), och jag sitter vid köksbordet här hos min bror och myser av att vara hemma "på semester". Den här gången stannar vi ju faktiskt en vecka här i Lule, vilket inte hänt så många gånger de senaste åren, så då hoppas jag att vi verkligen ska hinna ta det lugnt och bara vara, och att Tiam ska hinna mysa mycket med sin släkt.
Resan upp gick ganska bra ändå måste man ju säga, även om det var kämpigt på slutet. I tisdags morse lämnade vi Falkenberg vid halv sju, och sen gick hela vägen till Stockholm som bara hejsan! Tiam åt två gånger, men sen sov han mest, eller låg och tittade på sin måne (speldosa). Väl i Stockholm så fick vi ju hälsa på lilla fina Ebba, Tiams en vecka gamla kusin! Hon var så underbart fin, sååå liten! Hon vägde 3070g när hon föddes, så hon var ju kilot mindre än Tiam. Jag ska lägga upp en fin bild på de små kusinerna tillsammans, men jag har inte kameran här nu, så det får bli senare.
Efter Stockholm så åkte vi vidare till mamma i Uppsala där vi skulle sova över. Den sista biten där var ju bara en dryg timme, så det var ju ingen match för lilleman. Första bildagen förlöpte alltså utan några som helst problem. Hos mamma fick vi koppla av och ha det bra på kvällen, och sen sov Tiam från kl 22 till att min väckarklocka ringde kl 5 nästa morgon! Skönt!
Vi lämnade Uppsala vid 6.45 igår och startade resan norrut. Första biten gick jättebra, vi kunde köra nästan 30 mil i stöten innan Tiam ville ha mat eller sträcka på sig, men sen vid Umeå ungefär så hade han fått nog. Stackars liten var ledsen i omgångar de sista 30 milen, och vi fick stanna ett par gånger extra. I höjd med Skellefteå började vi sjunga alla låtar vi kunde komma på för att underhålla honom, och sen vid Storheden (bara kilometer kvar) så var det ramaskri på riktigt. Vi lovade honom och varandra att vi inte skulle köra så långt som 90 mil på en dag någon fler gång, så på vägen ner får det bli en till övernattning!
Väl framme så möttes vi av Tiams storkusiner och morbror och moster, de har verkligen väntat på oss eftersom de inte fått träffa vårt lilla underverk innan. Så mysigt att vara allihopa, och det är ju inte brist på famnar som vill hålla och krama! Speciellt min brors yngste son Johan (snart 10 år) hade verkligen längtat efter sin nyaste kusin. Dock så ville inte Tiam sova på kvällen, knoppade inte in förrän vid ett-snåret, så då var jag aningens less faktiskt.. Vi är ju så bortskämda med att han somnar vid tio, men man kan väl inte förvänta sig mycket annat då han "tvångssovit" i bilen i två dagar.
Summa summarum:
1) vilken tapper son vi har som verkligen har skött sig sitt allra bästa hela vägen!
2) 90 mil på en dag är för långt för en 11-veckors bebis. Ifall ni skulle få för er att prova det.
Återkommer med bilder och sånt senare, nu vaknar han på lammskinnet! :-)
Resan upp gick ganska bra ändå måste man ju säga, även om det var kämpigt på slutet. I tisdags morse lämnade vi Falkenberg vid halv sju, och sen gick hela vägen till Stockholm som bara hejsan! Tiam åt två gånger, men sen sov han mest, eller låg och tittade på sin måne (speldosa). Väl i Stockholm så fick vi ju hälsa på lilla fina Ebba, Tiams en vecka gamla kusin! Hon var så underbart fin, sååå liten! Hon vägde 3070g när hon föddes, så hon var ju kilot mindre än Tiam. Jag ska lägga upp en fin bild på de små kusinerna tillsammans, men jag har inte kameran här nu, så det får bli senare.
Efter Stockholm så åkte vi vidare till mamma i Uppsala där vi skulle sova över. Den sista biten där var ju bara en dryg timme, så det var ju ingen match för lilleman. Första bildagen förlöpte alltså utan några som helst problem. Hos mamma fick vi koppla av och ha det bra på kvällen, och sen sov Tiam från kl 22 till att min väckarklocka ringde kl 5 nästa morgon! Skönt!
Vi lämnade Uppsala vid 6.45 igår och startade resan norrut. Första biten gick jättebra, vi kunde köra nästan 30 mil i stöten innan Tiam ville ha mat eller sträcka på sig, men sen vid Umeå ungefär så hade han fått nog. Stackars liten var ledsen i omgångar de sista 30 milen, och vi fick stanna ett par gånger extra. I höjd med Skellefteå började vi sjunga alla låtar vi kunde komma på för att underhålla honom, och sen vid Storheden (bara kilometer kvar) så var det ramaskri på riktigt. Vi lovade honom och varandra att vi inte skulle köra så långt som 90 mil på en dag någon fler gång, så på vägen ner får det bli en till övernattning!
Väl framme så möttes vi av Tiams storkusiner och morbror och moster, de har verkligen väntat på oss eftersom de inte fått träffa vårt lilla underverk innan. Så mysigt att vara allihopa, och det är ju inte brist på famnar som vill hålla och krama! Speciellt min brors yngste son Johan (snart 10 år) hade verkligen längtat efter sin nyaste kusin. Dock så ville inte Tiam sova på kvällen, knoppade inte in förrän vid ett-snåret, så då var jag aningens less faktiskt.. Vi är ju så bortskämda med att han somnar vid tio, men man kan väl inte förvänta sig mycket annat då han "tvångssovit" i bilen i två dagar.
Summa summarum:
1) vilken tapper son vi har som verkligen har skött sig sitt allra bästa hela vägen!
2) 90 mil på en dag är för långt för en 11-veckors bebis. Ifall ni skulle få för er att prova det.
Återkommer med bilder och sånt senare, nu vaknar han på lammskinnet! :-)
Kommentarer
Trackback
