Life by Josse

Hej på er! Det är lite mycket att rodda i just nu, men det händer ju MASSOR på husfronten! Gå in här och läs så länge, så skriver jag mer när jag får lite mer tid över! 

 

https://www.facebook.com/Stenbackens

 

 

Vilken vecka! Grunden till huset har gjutits, jag har jobbat massor med både roliga och jobbiga saker, gjorde ett försök att ha med barnen på jobbet, Per kom hem efter 9 dagar på resande fot, jag har dragit igång operation räddas-vad-som-räddas-kan för min stackars kropp och vi fick en mer dramatisk Halloween än planerat. Hej bara!

 

Huset först då. På måndagen var det lite småregnigt, och jag hade båda barnen med då dagis var stängt, men vi drog till tomten direkt på morgonen med förhoppning om att kolla på betongbilen. Den åkte precis när vi kom, men vi fick ändå en titt på arbetet och pojkarna lyckades typ bada i lervälling - just innan de skulle få följa med mamma till jobbet...

 

 

Väl på jobbet gick det bra i typ 5 minuter innan det började bråkas om det ena och det andra, slagsmål utbröt i korridoren, och promenad bland kontoren urartade till någon slags jaktlek. När vi lämnade bygget kunde man med lätthet följa det spår av betong/lera som barnens skor och kläder släppte ifrån sig vid varje steg. Note to self: man tar med max ETT barn till jobbet. Inte två.

 

Den omnämnda operation räddas-vad-som-räddas-kan innebär alltså att jag börjat träna med en personlig tränare, som dessutom har god kunskap kring muskulära problem och kosthållning. Efter det senaste problemet nu när jag fick ryggskott så var läkare, sjukgymnast och kiropraktor eniga - jag MÅSTE träna för att min kropp inte ska rasa fullständigt. Men hur lätt är det att träna när ena axeln (och därmed också armen) är typ ur funktion?? Jag insåg att jag behöver hjälp med detta och anlitade den bäste jag vet för jobbet (www.personalspace.se), och nu har jag en markant ökad rörlighet i armen efter två pass!! Det har gjort sjukt ont att få behandling på muskelknutar stora som körsbär, men tack vare det kan jag röra armen mer även om axeln fortfarande är lika fastfrusen.

 

Igår när vi kom hem efter jobbet var hela familjen i någon form av mysmode, så vi passade på att såsa på, titta lite på tv, äta popcorn och ta det allmänt lugnt. Jag och barnen satt i soffan när Emrik plötsligt snubblade (eller vad som nu hände, det gick så snabbt att jag inte hann se riktigt) och ramlade ner på soffbordet och slog pannan i kanten på popcornskålen. Han skrek såklart, och när jag lyfte upp honom så formligen forsade det blod ur ett jättejack i pannan. Jag är inte direkt toppenbra på att hantera blod, så jag blev någon sorts blandning av illamående, arg och rädd på samma gång och lyckades väl inte säga eller göra typ någonting vettigt alls innan Per och Emrik åkt iväg till akuten. Fem timmar senare kom en mycket groggy kille hem med två stygn i pannan, och toppade kvällen (natten) med att få någon form av trotsutbrott som varade i 1,5 timme... Kl 2.30 stupade två MYCKET trötta föräldrar äntligen i säng. 

 

Idag har i alla fall blivit en ganska bra dag. Glada barn och snart middag hos pappa. Skönt.

Sjukt gulligt när Tiam vill stanna uppe extra länge för att rita, och så sätter han sig och fixar nåt han tycker verkar viktigt...

 

 

Alltså vi håller på att välja kök. Eller rättare sagt köksleverantör. Vi började med fyra stycken, och efter att ha vägt in alla kostnader så kvarstår två stycken: Epoq (Elgigantens kök) och Trisco (specialsnickeri i Piteå som gör platsbyggda kök). 

 

Det skiljer ungefär 20% i pris mellan dessa två, och i husbyggessammanhang måste det ju anses vara växelpengar, men om vi fortsätter ta de långsiktigt klokare besluten så kommer den kortsiktiga likviditeten bli mer än lovligt drabbad...

 

Men alltså - ni måste förstå - ett platsbyggt kök är ju något heeelt annat. Man kan ju göra VAD MAN VILL! Eller det finns en begränsning. De säger att vi helst ska hålla oss till hela millimeter...

 

Ni kan ju gissa vad vi är mest sugna på.

 

Oavsett leverantör så kommer köket iaf se ut ungefär så här:

 

 

Måste ju såklart skriva några rader om vår första "vuxensemester" på länge. Jag tror inte att vi varit på någon sådan sedan vi fick barn, förutom bröllopsresan då.

 

Vi åkte tillsammans med Camilla och Christer en torsdag-måndag till Rom. Lyckosamt nog så hyrde vi en lägenhet, vilket var lite av en chansning. Vi visste ju inte något om vare sig seriositet, skick eller om det ens skulle komma någon och möta oss där när vi kommit och stod på en gata i Rom som fyra fånar med resväskor. 

 

 

Men det gick bara fint! Tjejen kom, lägenheten var toppen, och konceptet att bo tillsammans i en lägenhet var mer än lyckat.

 

 

Vi ägnade dagarna åt att titta på lite sevärdheter, äta ganska mycket charkuterier och ostar, gå omkring lite och dricka prosecco på vår terass. Mycket speciell känsla att inte behöva planera så mycket, utan bara i sanning ta dagen som den kommer. 

 

I dessa bråda dagar, men supermycket på jobbet, en massa husbestyr, 3 x kalas på gång för Tiam, och en weekendresa om hörnet, så inser jag plötsligt vad det är som gör mig stressad.

 

Det är inte att-göra-listan, det är inte att hinna handla innan middagsdags, det är inte uppgifterna på jobbet eller ens vardagslogistiken för att se till att ingen hämtning missas. Det är ÅTERBESÖKEN av uppgifter man redan klarat av. Det är att banken glömt att skicka ut en ny dosa även fast jag bockat av att jag ringt och bett om en ny. Det är när personer man överlämnat uppgifter till glömmer bort att göra det så man måste påminna igen. Det är det där mailet som inte blev besvarat även fast man gett dem en deadline för att höra av sig, eller att Per glömmer bort något jag sagt.

 

Att måste föra upp samma uppgifter som man redan klarat av en gång på listan, oavsett om den är faktisk eller mer av bakhuvudetkaraktär - det är DET som skapar både stress och irritation. Dagens insikt.

Ja alltså, den här veckan har ju varit ett pussel. Jo jag VET det här är verkligen inte nytt för många av er andra, men vi har ju varit ohyggligt förskonade från sjuka barn i det här huset, så nu när Tiam hade feber i sex dagar så stod vi lite som frågetecken. "Alltså hur gör man nu då?" En kombination av vabpussel, barn med på möte, morfar-och-Anne-vab och lite kvällsjobb tog oss igenom veckan till slut i alla fall!

 

Det som var väldigt roligt i sammanhanget var att Emrik, efter att från början ha varit mycket missnöjd med att vara själv på dagis, ändrat sig till att tycka att det var superkul att vara själv där. Han har till och med hittat sig en ny liten bästis som han har hängt med hela dagarna nu när han inte varit fullt sysselsatt med att springa efter storebrorsan.

 

Idag hittade Emrik på ett nytt ord. Tiam hade glömt sina strumpor i korridoren mellan sovrummen, och Emrik ville gärna tipsa honom om var de fanns. "Tiam, de ligger här i... öh... väggtunneln!" Så himla smart liksom!

 

Igår var det äntligen dags. Jag och Per körde sommarens första pingismatch i garaget. Det är så sjukt kul att spela pingis! Man kan lugnt säga att jag grämer mig över att igår var första gången. Snart är det vinter och garaget behövs till att härbärgera bilar igen.

 

Sen idag tog jag fram mina poiar för första gången sen jag fick barn tror jag. Är såklart rätt begränsad i detta pga axeln, men lite kunde jag köra i alla fall. Vid det här laget hade jag fått nån slags sporthybris och kastade mig utan rädsla i lag med Pers longboard - när jag ändå höll på liksom. Men alltså faktiskt, jag blev kanske typ 500% bättre på den där 45-minutarn jag höll på ändå. Fast för den som undrar så är jag fortfarande tillåten att använda den med ungefär samma restriktioner som Emrik har för att cykla trehjuling.

 

Som tur är finns det inga bildbevis på mina bravader. Men självklart förevigade jag barnen i alla fall.

 

 

Måste börja med att skriva lite om förra helgen.

 

Ibland är jag lite extra kär i vår stad. Som till exempel den här lördagen en helt vanlig helg. Per skulle jobba hela dagen, då de hade städdag på jobbet, så jag slog mig ner och tittade lite i tidningen vad som fanns att göra för mig och barnen. 5 min senare satt jag och försökte sålla i utbudet, eftersom vi omöjligen skulle hinna med allt..

 

Vi hade en lugn förmiddag, sen tog vi bussen in till stan och började med att låta sossarna bjuda oss på gratis hamburgare, saft och glass i stadsparken (tack valtider). Efter detta tog vi en sväng till Smedjan och hälsade på smurfarna där litegranna. Eftersom skojschemat var tight så rullade vi snabbt vidare mot Kulturens Hus som hade familjedag, där vi gjorde experiment, gick tipsrunda, och lyssnade på en barnkonsert med Krakel Spektakel-gänget.

 

 

Tog en liten fika för att fylla upp sockerdepåerna (det var ju ändå lördag), för att sedan avsluta med tjugo minuters rulltrappe- och hissåkning, innan det var dags att hoppa på bussen hem igen.

 

En helt härlig dag som förmodligen blev just så härlig för att vi inte hade några måsten eller tider att passa. Det är då man kan säga "javisst, åk rulltrappan så många gånger du vill" - och mena det.

 

På söndagen stärkte Luleå sina aktier ytterligare när vi tog med oss fika och for upp på Mjölkuddsberget. Har under mina sammanlagt 24 år i stan aldrig varit upp där, men det var ju perfekt av flera skäl. Mitt i stan, man kan köra bil nästan ända upp, det finns fina fikaplatser och till och med grillplatser med ved.

 

Vi gick på småkrypsjakt då barnen haft som hemläxa över sommaren att leta efter småkryp och ta kort på dessa för att ha med på grupparbetet på dagis (jo jag vet skäms skäms för att vi inte lyckades med detta på hela sommarlovet). Emrik blev helt till sig då han lyfte på en sten och hittade en hel myrkoloni där under, som dessutom festade på någon slags larver. Maken till stolt liten kille som löst uppgiften helt själv.

 

Det är liksom så typiskt för Tiam med rosa, lila och leopard, medan Emrik är precis som han är, lite bredbent, blå och grön. Lite grövre liksom. Och sen är det ju som fint att de älskar varandra gränslöst också. 

Nu återstår endast ett ynka papper så får vi startbeskedet och är redo att börja. 

Nästa vecka blir det nytt besök hos köksleverantör, samla in de sista offerterna från Nolia och få iväg fönsterbeställningen. 

Parallellt med detta har jag börjat på mitt nya uppdrag, som affärsutvecklingschef på Luleå Näringsliv. Det är hittills verkligen superkul, och dessutom har jag kanske stans finaste utsikt från mitt kontor. Kolla!

Nu är jag och Emrik ensamma hemma. Per och Tiam är i stugan och bygger garage under helgen, så vi ska ha myshelg här hemma!

Klockan fem satt jag där med en tår i ögonvrån bland åtta vuxna och sju barn, åt soppa och pannkaka, och tänkte på att man är lyckligt lottad. 

Sista stoppet på resan var hos mamma och Torsten i Uppsala. Skönt att få avsluta med att bli lite bortskämd och för barnen att få hänga med mormor och Totte några dagar. Pelle Svanslös park var utlovat, och det blev det - två dagar till och med!

 

 

Efter Uppsala bar det sedan iväg hemåt. Vid Skellefteå var måttet rågat, då ville vi bara HEEEM! Och hem kom vi, med 400 åkta mil och 2,5 veckor roadtrip i bagaget!

Sedan kom vi då äntligen till Falkenberg. Tiam hade längtat och väntat, och eftersom Emrik hakar på det mesta han gör så längtade och väntade han också.. :-)

 

 

Den här gången hade vi bokat en stuga. Även om vi har massor med kompisar som vi kan bo hos så blir det ett väldigt runtflyttande och det är liksom inte som att man kan gå obemärkt förbi när man stövlar in fyra stycken med ett berg av packning. Stugan blev en fullträff, det var grymt skönt att ha sitt eget, och vi hade till och med egen liten trädgård, uteplats, grill mm som var avgränsat med ett staket så vi hade den alldeles för oss själva.

 

 

En av dagarna åkte vi, i 29 graders hetta, upp till Liseberg för att åka byxorna av oss. All in, åkarmband till alla, för nu var det väl bara köra för iiiingen åker väl till Liseberg när det är så varmt?? Eller också gör man det tydligen. För där var mer folk än vanligt till och med. Tiam köade tålmodigt 45 minuter om och om igen, och vi överlevde dagen med nöd och näppe med hjälp av att blöta håret med kallt vatten och dricka litervis med vatten. Kul var det i alla fall, mest för mig och Tiam tror jag.

 

 

Ett annat nödvändigt stopp var naturligtvis Gekås i Ullared. Jag passade på att handla nästa storlek till barnen, och se till att de är kittade med skalkläder, regnkläder, jeans, vantar och mössor inför hösten. Med lite förberedande meditation och självsuggestion ("jag klarar det, djupa andetag bara, ett steg i taget, jag äääär inte arg på alla andra idioter som kör på mig bakifrån") så överlevde till och med Per nästan hela dagen, bara sista timmen han blev gnällig. Barnen? Nä det var inga problem.... ;-)

 

 

Vi hann träffa de flesta av de kompisar vi har där nere, vilket ju var jättekul förstås. Nästan ingen var på resande fot, och vi mixade grillmiddagar med strandhäng för brinnande livet. Vår sista kväll där fick vill till och med en hejdåfest - med karaoke!! Jag blir bara sämre och sämre på att sjunga med åren, men roligt var det! Per och Emrik åkte hem tidigare, men jag och Tiam var tvungna att hänga kvar och sjunga lite till!

 

 

Tiam kom ihåg de flesta av sina kompisar när han träffade dem, och det var superkul att se dem leka tillsammans igen. Fick också träffa några från min mammagrupp som jag hängt så mycket med igen, men tyvärr inte alla den här gången. Bättre lycka nästa år!

 

Hejdå för den här sommaren Falkenberg... Vi kommer tillbaka nästa år igen!

Vår vana trogen ville vi givetvis stanna till hos familjen Nordström som på vanligt sommarmanér befann sig i huset i Skärhamn. Vi kom dit lagom till middagen på fredag kväll och åt, lekte och pratade hela kvällen. Som tur var blev det inte en upprepning av förra årets kaos då Emrik levde rövare, men trötta blev vi ändå då det blev lite sent såklart.

På lördagen åkte vi ut med deras båt och badade, även det en favorit i repris. Alla tyckte att det var jättemysigt utom möjligtvis Emrik som är rädd för ALLT som finns i vattnet (typ ett grässtrå) och på västkusten kan man ju hitta både det ena och det andra, som dessutom är levande...

 

 

Även lördag kväll spenderades hos Nordströms. Ingen hejd på vilken service det blev för oss! Vi hade egentligen tänkt åka till familjen Brinck i Göteborg, men vi lyckades osynka så att de var i Dalarna då. Men en extra dag i Skärhamn var ju inget vi led av direkt.. :-) Tiam och Hilma lekte så bra ihop, och det var kul att sitta och tjuvlyssna på deras fantasilekar. Ibland slås man ju av att det är lite tråkigt att vi ses så sällan.

 

Hann även stoppa förbi familjen Simonsson i Stora Höga på vägen söderut. Blev en mycket kort visit, men bättre det än inget! Sen rejsade vi ner till Falkenberg som Tiam verkligen sett fram emot länge. Där väntade en hel vecka med vänner, strand och kul kvällar. Mer om det i nästa del.

 

Vi är just hemkomna efter en 2,5v lång bilsemester. Det har verkligen gått förhållandevis bra, barnen har åkt hundratals mil i bil med väldigt lite klagomål (om man bortser från Emriks frustration över spel på iPaden som han inte klarar av).

 

Samma dag som vi skulle åka fick jag naturligtvis åka in akut med min onda tand, där jag hade tappat en lagning. Det visade sig bero på att jag hade ett så stort hål i tanden att det inte fanns något kvar för lagningen att sitta fast i.... Så nu har jag 1mm tand kvar mellan den nya lagningen och tandens nerv och håller tummarna. Som tandis uttryckte sig "jag lovar, du kommer märka om den millimetern brister...".

 

Jag delar upp det lite tänkte jag, så får jag dokumenterat lite från varje del. Först Stockholm.

 

Vi startade med en liten nätt bilresa Luleå-Stockholm för att komma ner till familjen Sahlstedt-Hedberg för några dagar. De var fortfarande på Gotland när vi kom, men vi installerade oss ogenerat hemma hos dem och drog dagen därpå ut till familjen Lerner i deras nya idyll ute på Färingsö (kanske den heter?) för lite lek o pannkakslunch. Lisa var jättejättegravid (v.40) men studsade runt ändå och bar barn som att det inte bekom henne alls. Barnen lekte fint och det var kul att hinna prata med Lisa o Tobbe som vi inte träffat på superlänge!

 

Sen kom Sahlstedtarna hem och det var ett kärt kusinåterseende med mycket lek o stoj. Bland annat så åkte vi iväg till Naturhistoriska och kollade in djur och tryckte på knappar, till Tiams stora förtjusning.

 

Ironin är total. 

Om vi börjar i den ganska dåliga änden. Jag har under en tid blivit sämre i axeln igen, fått ondare och blivit stelare. Min sjukgymnast lämnade W/O och skickade tillbaka mig till sjukhuset igen, och i tisdags var jag där och fick min dom. Jag har, som en följd av axelfrakturen, fått det som kallas "frozen shoulder". Rent konkret betyder detta att frakturen gjort att ledvätskan försvunnit, och ledkapseln skrumpnat. Det innebär att jag nu under en tid (ca 6 mån) kommer att bli sämre och sämre, med ökad smärta och stelhet. Efter detta följer en period när smärtan gradvis minskar, för att sedan följas av en period när rörligheten ökar. Jag kommer att bli smärtfri, men rörligheten kommer troligtvis aldrig att återkomma helt och hållet. Ledtiden för detta förlopp är lite olika, men är vanligen någonstans 1-2 år.

 

Det andra som hänt, som istället är något väldigt bra då, är att vi i måndags fick ett mail av vår granne med en fäbless för rättsliga processer. I detta mail stod att han inte har för avsikt att överklaga vidare till mark- och miljödomstolen!! Tjohooo!! Äntligen ska denna långa väntan kunna vara över! Den 21 juli vinner bygglovet laga kraft, och förutsatt att han inte ångrat sig innan dess så kan vi nu efter år av väntan börja bygga till hösten!

 

Alltså, jag vet att permanent nedsatt rörlighet är en stor grej, men jag tror ändå att de väldigt bra nyheterna överväger just nu. Jag är så glaaaaaaad!

Oj vilka innehållsrika veckor vi har haft de senaste två veckorna! Kollade igenom bilderna i telefonen och inser att de har varit väldigt varierande...

 

När jag väl återhämtat mig efter min massiva man-cold så hade vi ju lite tid att spela med när man inte hade ett barn att ta hand om så långt ögat nådde. Jag inledde veckan med att åka hem till vän/jobbarkompis Mona en kväll, och där bet jag i en olivkärna och tappade en trefasbrygga (för er som inte vet vad det är så innebär det i princip att man blir av med tre tänder...). Sammanfattningsvis: hyfsat tandlös tjej och hejdå till en stor chunk av husbudgeten.. Till råga på allt var de tvungen att operera ut en tandrot och ge mig lugnande så jag flög bort till en annan planet för en dag. Fler tänder i munnen blir det till hösten är det tänkt.

 

 

Sen hann jag med både middag med make på stan och hemmamiddag med brudarna i Lindas nya fina hus på Kronanbacken. Och bygga lite altan åt broder Daniel. Inte dåligt!

 

Sen kom småpluttarna hem igen, och det var ett kärt återseende, men samtidigt som att springa in i en tegelvägg på något sätt. Från lugna gatan in i ett decibel- och intensitetsrace utan dess like. Familjen körde väl lite i diket där, men då flyttade Aluddenx3 in i några dagar och styrde upp oss igen. Tack till er. <3

 

 

Idag jobbade Per lite, så drog jag och kidsen in på tivoli i stan. Kidnappade med oss min brorson Oskar som är hemma en sväng (han pluggar i Uppsala), som fick agera support under dagen.

 

 

Nu har vi ätit vuxenmiddag efter att barnen somnat, och snart är det dags att krypa ner under täcket. Men först ett inlägg till som förtjänar en alldeles egen rubrik. Aningens tudelad sådan.

Ligger nedbäddad i svärmors säng i Lycksele och tycker lite synd om mig själv. I fredags körde vi upp till stugan och lämnade barnen hos farmor och farfar, där de ska få ha lite sommarlov medan jag och Per jobbar vår sista vecka. Perfekt uppladdning inför semestern, de blir lite bortskämda medan vi jobbar undan och laddar för en intensiv semester. Förutom min himla förkylning då. Men om man tänker lite positivt så är det ju väldigt mycket enklare att ligga sjuk och nedbäddad utan barnen hemma i alla fall.

 

Efter att vi hade lämnat barnen i stugan körde vi vidare till Lycksele för att ha lite vuxensemester och hälsa på kompisar, men nu blev det ju bara Per som fick hälsa på folk då jag är hemförlovad med Netflix och alvedon som sällskap. Men det är ok ändå. Man kunde ju ha sämre sällskap än Netflix. Hej till er alla Lyckselekompisar, jag var här i alla fall även om vi inte fick träffas!

 

Fick ett meddelande från svärmor nyss, pluttarna verkar ju inte lida direkt där uppe... Tänk att vi har detta fantastiska ställe att tillgå!