Alltså folk...
Är på väg hem efter en helg i Stockholm tillsammans med Emma. Oplanerat flanerande, god mat och mellofinal stod på schemat! Det har verkligen varit superkul och jag har njutit i fulla drag av att vara lite barnfri en stund. Längtar dock tokmycket efter Tiam som har varit i stugan hela veckan men farmor, farfar och kusin Ebba. Han har såklart haft det hur bra som helst, men det känns att man inte har sett honom nu på nästan en vecka. Och jo, Per o Emrik också såklart, men dem har jag ju bara varit borta från i två dagar.
Till saken då. Jo, när man reser helt själv har man ju liksom tid att iaktta hur folk beter sig. På en flygplats finns det hur många situationer som helst där folk verkar ha lämna förnuftet hemma. Några exempel:
1. Incheckningen. Nu har vi tydligen som folkgrupp lärt oss att man checkar in i de däringa automaterna, och sen går man till bag drop. Punkt. Att sedan två av tre automater var trasiga och mannen i den gamla hederliga incheckningsdisken precis bredvid satt helt göralös bekom icket de ca 10 personerna i kö. Mannen i disken log snett när jag kom fram till honom och skakade på huvudet åt folket i kön några meter bort.
2. Säkerhetskontrollen. Hur är det möjligt att det kan komma som en nyhet för folk att de ska visa upp väskor och datorer i säkerhetskontrollen?? Huuur? Vi har ju jobbat så här i sisådär tio år nu, och ändå ser folk ut som frågetecken när stackarna som jobbar där måste fråga, för åttatusende gången den dagen, "har du en dator i den där?". Mannen framför mig fick gå igenom bågen FYRA gånger. Först tömde han fickorna, sen tog han av sig klockan, sen bältet, och sist skorna. Men det är betydligt lättare att behålla sitt goda humör när man inte behöver jonglera två barn, en vällingflaska och en två-tre datorer samtidigt. Sen efter att väskorna passerat maskinen så är det ju inte direkt mest effektivt att sträcka sig in bakom glasskivan och börja packa ihop sina grejer igen och därmed definitivt blockera resten av de tre tomma metrarna ihopplockningsbänk. Justsayin.
3. Flygplanet. På varje plan finns de. De här människorna som OCD-mässigt bara MÅSTE ställa sig upp i samma sekund som fasten-seat-belt-skylten släcks, även om de sitter längst in, längst bak. Deras stackars nackar böjs i en onaturlig vinkel, och ryggen blir liksom till ett s på något sätt. Men står gör de. Jag får lust att sitta extra länge på min isle-plats, bara för att retas lite.
4. Bagagehämtningen. Smalbenen mot bagagebandet = grundregel för medelsvensson. Täääänk bara vilken underbar bagagehämtningsvärld vi skulle leva i om alla bara kunde backa en meter. Eller två kanske. Då skulle ju Kalle, Pelle och Nisse kunna se när deras väskor kommer, utan att behöva böja sig ut över bandet som en mänsklig solfjäder. Dessutom skulle Kalle, Pelle och Nisse slippa blåmärken på sina smalben efter att jag slitit ner min väska (som jag sett först när den passerat mina små centimeter av insyn till bandet). Två meter people, you can do it.
Nu är vi snart i Lule igen, och jag hoppas att resan hem från stugan gått bra för mina tre killar. Ska bli så mysigt att se dem igen!
