Life by Josse

Skyndade till bankomaten härom dagen för att ta ut pengar. Framför mig stod redan en äldre herre (typ 100+) och tog låååång tid på sig. Efter några minuter av irritation började jag lägga märke till vad han gjorde. Han hade svåra skakningar, och försökte med sin vänstra hand stadiggöra sin högra nog mycket för att få in kortet i den smala springan. Han misslyckades gång på gång. När han väl fått in det tog han ett kontoutdrag, antagligen var han tveksam om han hade nog för att ta ut det han önskade. När detta var gjort skulle han in med kortet igen och samma procedur utspelade sig.

 

Jag ville så gärna gå fram till honom och erbjuda mig att hjälpa honom. Men likt barnet som blivit lärt att inte ta godis från främmande gubbar så har säkert de flesta pensionärer idag blivit varnade för "unga" som med vänlig framtoning lurat, rånat eller överfallit gamla och försvarslösa, så det slutade med att jag bara stod där. Rädd för att jag skulle skrämma honom om jag närmade mig i hans försvarslösa situation. Hemskt. Hur blev det så här?

 

Idag har Tiam, tyvär på sorligt förekommen anledning, konfronterats med döden för första gången. Han har många frågor, och jag har få svar att ge. Känner mig rådvill, hur gör man för att inte skrämma men ändå förmedla det definitiva med att gå bort? Svårt. Och tungt när man själv känner sån sorg och medkänsla för de närmaste.

Igår var en stor dag för lilla stora Tiam!

 

I övrigt: vi roddar för fullt med bygglovet, kompletterar till höger och vänster med olika grejer, men kanske kanske blir det klart nästa vecka!