Life by Josse

Idag hade jag ett möte med en revisor kl 13. Kl 12.58 vaknade Emrik och tyckte att världen var pest. Han blev tillfälligt distraherad av låneleksakerna på PWC (heja!! vilken service!), men kl 13.20 var det roliga slut och det var hemskt att vara Emrik igen. 13.42 lämnade jag stället med svetten rinnandes längst ryggen, men jag hade i alla fall fått ut informationen jag önskade.

 

Sen åkte vi och hämtade Tiam på dagis. Eller försökte hämta. Han bröt ihop totalt när jag klev in genom dörren, för han "vill ju vara på dagis hela tiiiiiiiden", och vägrade ta på sig kläderna. Jag brottar på honom overallen, och när jag börjar närma mig punkten att det kan bli möjligt att bära honom skrikande och sparkande till bilen så SNUBBLAR jag över Emrik som satt på golvet. Stackarn drog ju huvudet i golvet så jag fick släppa Tiam (som vid det här laget gått över från "iiiiiiiih" till "gaaaaaah"-skriket), och medan jag försöker trösta Emrik så klär Tiam av sig ytterkläderna igen. Plus tröja och sockar. Tar nya tag och brottar in järnspettet till pojke i overallen igen (här nånstans har vi hållit på i en halvtimme). Lämnar en vrålande Emrik inne på dagis och bär Tiam till bilen. Hämtar Emrik som skakar i panik över att mamma och brorsan dumpat honom och sätter in honom också. Lätt som en plätt... eh... Halvvägs till Ica Maxi var båda barnen glada och nöjda igen. Det sväger fort i den här branschen!

 

Imorgon ska jag kitta upp mig med funktionskläder och skaljacka som andas ordentligt redan från morgonen.

Jaja, jag får ju lätt ta en kaka till kaffet ikväll, de kalorierna borde jag ju ha bränt med god marginal idag....

Hällbacken, fastighet Björsbyn 1:131. Där ligger vår framtid och väntar på oss! Igår skrev vi papprena och köpte tomten där vi ska bygga vårt hus och barnen ska få växa upp.

 

Det känns fantastiskt och jättespännande och läskigt och såååå kul!! Vi pratar hus och jag googlar och ritar och gör mindmaps och skriver listor för allt vad tygen håller, det är verkligen svårt att övertala sig själv att ta det lilla lugna.

 

Är det något område som jag tror att vi kan samarbeta bra med, jag och Per, så är det detta. Hus, inredning, renovering osv har (hittills i alla fall) varit det vi har haft allra lättast att jobba tillsammans med, och även om vi nu ska använda oss av totalentreprenad så är det ju typ en miljon val som ska göras!

 

Byggstart blir förhoppningsvis i slutet på sommaren, så än så länge är vi på banan tidsmässigt med god marginal. Men man skulle ju vilja pausa allt annat och bara göra roliga hussaker nu!

 

Nedan en bild på tomtkartan samt en bild från tomten taget söderut.

I bilen på väg hem från Tiams gympa så var han extremt gnällig, och jag försökte (för tusende gången) förklara att det inte känns kul att ta med honom på roliga saker om det alltid skulle sluta med gnäll och tråkigheter när vi ska hem. Han var som vanligt inte med på spåret och körde "näe, så är det inte alls" på allt jag sa.

 

Jag kom på den brilljanta idén att "ringa" till tomten och fråga honom om det var så, och helt otippat så höll tomten med mamma i den här frågan.

 

Först blev det tyst i baksätet. Sen kom "jag hörde honom inte mamma, jag tror inte att han svarade". Jag hävdade att han visst svarade, jag hade ju just pratat med honom! Baksätet svarar "okej, ring upp honom igen då och sätt på högtalartelefonen så jag får höra"..

 

Så var det inte riktigt när jag var liten. :-)

 

Jag hade verkligen inte förstått vad trots var innan jag hade ett eget barn som kämpade med detta. Jag trodde att det enbart handlade om att testa gränser, göra lite "busiga saker" som man inte får, eller säga nej till allt.

 

Föga anande jag hur mycket jobbiga känslor som skulle rusa omkring i den lilla kroppen, som maror som sliter i honom. När han skriker och kastar sig från sida till sida och svarar "jag vet inte" på frågan varför han är så ledsen, då förstår jag att det där med att testa gränser, det är bara en liten liten del av allt som pågår i honom.

 

Här en kväll satt han och jag i hallen i 1,5 timme. När han och Per kom in efter att ha varit ute och skottat så brast det bara för honom. På grund av något oviktigt, som att vantarna satt på fel hand eller något. Det spelar nästan aldrig någon roll vad som utlöste det hela, efter några minuter är det glömt för då handlar det om att släppa ut frustrationer, få vara arg på någon eller något en stund så det känns bättre sen.

 

Just den här gången lyckades jag vara en bra mamma. Jag spenderade dessa timmarna med att försöka ösa kärlek, trygghet och (oönskade) omfamningar över den sparkande, knytnävsvevande och fräsande lilla ångmaskinen tills det jobbiga hade gått över. Men tro mig... de allra flesta gånger har jag inte den tiden/tålamodet/orken att göra det. Det är ju inte så att jag någonsin skulle påstå att hårda ord skulle vara att föredra framför kramar, men jag är bara människa. Även fast jag är mamma.

 

Jag hoppas verkligen att den här "fasen" snart är över. För både Tiams och min skull. Vi behöver få ta det lite lugnt och bara ha det bra och tycka om varandra.