Life by Josse

Oj oj, dagarna bara försvinner, en efter en.. Tänkte att jag skulle försöka skriva mera nu innan jag har glömt allt som jag ville berätta. Men det är inte lätt att hitta tiden.. jag har aldrig fattat varför alla nyblivna föräldrar påstår att man inte hinner med saker och ting, men nu vet jag själv hur timmarna flyger iväg!

Nåväl.. tillbaka till BB.

Kap 5: trötta på BB
När vi väl kommit upp till BB så var Per hysteriskt trött och jag var inte alls det, utan gick på några crazy pigghetshormoner som gjorde allt för att intala mig att jag inte alls just fött barn. Som tur var förstod Per ju bättre och tvingade mig att sova en stund, medan han själv vek ihop sig på pinnstolen bredvid sängen och försökte göra detsamma.


Trött på BB


Vi fick dela rum med några andra när vi kom upp från förlossningen, och det var ingen hit då vi båda var så slutkörda, men efter några timmar fick vi som tur var ett familjerum! Vilken lyx det kändes som med två sängar, fåtölj och egen tv! Ett femstjärnigt hotell hade inte kunnat göra mig gladare just då.


Vårt lyxiga egna rum

Kap 6: Tiams tillstånd
Tiam var som sagt medtagen efter förlossningen, och hade för lågt blodsocker och svårt att hålla temperaturen. Man misstänkte också att han kanske hade en infektion av något slag, då han andades fortare än vad som anses normalt. På grund av detta tog de temp, blodsocker och infektionsprov samt räknade andetag/min med jämna mellanrum under det första dygnet (eller dygnen kanske? Det smälter liksom ihop för mig..). Samtidigt som detta så mådde han inte bra av den mjölkfria ersättning han fick från början och kräktes en hel del slem (den här ersättningen var "geggigare" är vanlig mjölkbaserad), vilket var hemskt obehagligt, det kändes som att han skulle kvävas varenda gång. Han var fortfarande lite slö och trött också, och allt detta tillsammans gjorde att det var hemskt svårt att koppla av och vila båda två samtidigt, eftersom man ville vaka över honom hela tiden. Det var väldigt skönt när han skrek och levde rövare, då visste man iaf att han var ok! :-) Allt eftersom blev proverna bättre, och till slut var det enda som återstod en massa små stickmärken i vår älsklings små händer, det såg för tragiskt ut! Nå, det viktigaste var ju att han var ok så klart!

Tiam har också ett sk kefalhematom (fritt översatt: huvudblåmärke). Det är en liten knöl ovanpå huvudet som egentligen är en blödning mellan skallbenet och huden, vilket då utgör en liten blodfylld bulle liksom. Det är inte farligt och försvinner av sig själv på någon månad, men det gör att han ser lite knasig ut ur vissa vinklar, vår egen lille conehead! :-) De flesta barn som har ett kefalhematom får det för att de är utdragna med sugklocka, men det kan också hända tex när det har gått länge mellan vattenavgång och födsel (som i vårt fall då).


På den här bilden syns bulan på huvudet ganska tydligt

På torsdagen gjorde vi tvådygnskontrollen, och allt såg fint ut förutom att han var lite gul (nyfödda kan ibland få en typ av gulsot som går bort genom att de får "sola" under en lampa på BB), så vi fick återigen göra lite extra tester för att verifiera att det gick ner som det skulle.

Kap 7: amning är en ädel konst...
Eftersom att Tiam fick ersättning från första början (med sked eller kopp), så var det lite svårt att sedan få honom att lära sig att amma från mig. Han var ju van med att inte behöva suga alls för att få mat, alternativt att max behöva suga på en flaska (som han fick så småningom), vilket är mycket mindre jobb för bebisen. Sen kom inte min mjölkproduktion igång på en gång heller som den "ska", så det här med amning har varit ett svårt kapitel från dag ett. På BB fanns ju hur många duktiga sköterskor och barnmorskor som helst som kunde hjälpa en, men de hade ju alla sitt eget bästa sätt, och efter att tio stycken har hjälpt en och alla säger olika så blir man lite lätt förvirrad. Sen var det ju inte helt enkelt heller att bekämpa de panikkänslor man faktiskt får av att känna att man inte kan ge sitt barn mat, det är en ryggmärgsgrej som är ungefär hur jobbig som helst att tackla, även om man med intellektet vet att det inte är något problem då det finns ersättning som gör jobbet precis lika bra (nästan).


Sköterskan ger amningstips


Per ger ersättning med sked

Så här i efterhand så ångrar jag att jag inte satsade hårdare på att få honom att äta från mig från första början, men det var ju inte så lätt att veta då. Skulle jag göra om det så skulle jag nog ha ägnat fler timmar åt att försöka amma honom redan det första dygnet, men men..

Kap 8: hormonsvallningar
Alltså det är inte på skoj det där med att man får lite hormonattacker efter att man har fött. Första dygnen är man odödlig och behöver inte sova något alls, och sen kommer ett gäng dagar när man gråter otröstligt helt utan anledning, eller av helt irrationella anledningar i alla fall. Samtidigt som detta hade i alla fall jag också en hel del skrattattacker, då jag kunde skratta helt okontrollerat av ganska konstiga anledningar (exempel: Per pratade om att hans ring var för liten, men att han kunde dra av den med tänderna, och så råkade han säga att naglar istället för tänder och detta skrattade jag åt i 10 minuter tills jag kiknade så mycket att det snurrade i huvudet.. Ni kan tro att Per kollade på mig som att jag blivit galen..). Tur att man visste att det skulle bli så här, annars hade jag nog trott att jag hade tappat förståndet på riktigt.

Kap 9: hemlängtan
När vi varit på BB i tre nätter, dvs på fredagen, så började jag känna rätt starkt att jag längtade hem. Amningen funkade fortfarande inte, jag producerade ingen mjölk nästan, och vi hade prover kvar att ta. Men jag ville HEM!! Vid det här laget hade vi insett att vi skulle klara av att hålla vår son vid liv själva, han åt ersättning med glupsk aptit och hade slutat kräkas så obehagligt när vi hade bytt sort på ersättningen, så nu trodde vi att vi skulle klara av att rodda runt ett dygn på egen hand. Sagt och gjort - på fredag eftermiddag packade vi äntligen ihop våra saker i sal 10:2 som varit vårt "hem" de senaste dagarna och åkte iväg hemåt! Nu väntade en massa nya orosmoment, "sitter bilstolen verkligen rätt?", "är han för varm/kall?", "andas han?", "varför har han inte bajsat på flera dagar?" (efterföljt av "varför bajsar han fem gånger på en dag?") osv osv osv i långa rader... Men oj så mysigt!!! Vår lilla familj är världens bästa!


Äntligen på väg hem!


Stilstudie på en framtida basketspelare? :-)

Nu får det räcka för idag, måste försöka sova lite till tror jag!

Nu har jag mycket att berätta, och jag vet att det är många som har väntat på att jag ska skriva också. Ber om ursäkt att det tagit så länge, men ni förstår säkert att vi haft lite mycket annat runt omkring oss på sistone.. :-)

Jag vet att vissa vill veta allt allt allt, medan andra inte njuter nämnvärt av att läsa detaljer om förlossningar och sånt, men jag tänker göra så här i alla fall; jag skriver om allt som jag själv är bekväm med att lämna ut, och om du inte är bekväm med att läsa det så är det bara att låta bli! Jag börjar skriva ikväll så får vi se hur långt jag orkar och hinner, men jag lovar att fylla på med hela veckan så småningom i alla fall.

Kap 1: "Excuse me, I think my water just broke.."
Förra söndagen, ungefär 23.10 så sitter jag uppe i kontoret och chattar med Ida på Facebook. Har haft världens tråkigaste dag och kände bara att huuur ska jag orka gå omkring och dra såhär i kanske två veckor till?? Beklagar mig lite för Ida när jag helt plötsligt känner hur varmt vatten bara flödar ut på stolen, utan stopp kändes det som. Jag ropar på Per och skriver samtidigt till Ida att mitt vatten just gick, varpå hon blir smått chockad och undrar om jag skojar. Hinner precis bara skriva till henne att det är the real deal innan jag börjar få värkar och lämnar datorn. Jag skrattar hysteriskt hela tiden, situationen känns fullständigt absurd, försöker fixa med handdukar och grejor medan Per ringer till förlossningen. Vi ska komma upp inom kort tycker de, så vi säger att vi kommer om ca 45min.

Packar ihop det sista till BB-väskan (det finns givetvis en vad-som-ska-läggas-i-precis-innan-vi-far-lista med mat och sånt), och sen stuvar vi in oss i bilen och kör mot Varberg. Resan gick bra även om jag inte precis njöt av farthindren, och Per klockade mina värkar. Det var ca 4 minuter mellan dem då. I allt klockande så missar Per avfarten mot sjukhuset och vi upptäcker plötsligt att vi är på väg in mot Varberg centrum istället. Ok, jag hade inte paniskt ont då, men så himla kul verkade det inte att dra in på stan i Varberg, så vi lyckades i alla fall vända och komma tillbaka mot sjukhuset igen.

Väl på sjukhuset så blev vi inskrivna, de tog en CTG-kurva på mig, och placerade oss sedan i ett sk vårdrum där vi skulle få stanna över natten.

Kap 2: Överraskningsmomentet
Inne på vårt vårdrum började jag få lite schå med att hinna med min lilla special suprise som jag hade planerat. Värkarna började bli lite besvärliga att klara av, och jag behövde lite koncentration för det jag nu hade tänkt företa mig. Mellan två värkar tänkte jag "nu eller aldrig" och frågade Per om han kanske kunde tänka sig att gifta sig med mig! Som tur var (för honom) så svarade han ja ganska omgående, och när jag sedan fick upp ringarna ur min handväska så gick det nog upp för honom att det faktiskt var något jag till och med hade planerat att göra. Inte riktigt standardfrieriet, men definitivt något vi båda kommer att minnas för alltid!


Vem hade kunnat säga nej till en så här läcker tjej? :-)

Kap 3: the pain, the pain
En bit in på natten så börjar jag få ondare och ondare i min vänstra sida, i njurhöjd ungefär. Detta är alltså inte värkarna, utan en annan smärta som blir tydligare och tydligare. Sidosmärtan är konstant och tar över och blir kraftigare än värksmärtan. Jag får morfin för att försöka sova en stund och hämta kraft, eftersom förlossningsarbetet inte blivit intensivare sedan jag kom in. Morfinet hjälper inte ett dugg, och smärtan i sidan blir bara mer och mer tydlig, och är till slut det enda jag kan tänka på, "måste få bort detta så jag kan föda barnet". Behåller inte längre någon mat eller vätska, kräks av smärta så fort jag försöker få i mig något.

Vid 11 på förmiddagen får jag morfin igen. Det hjälper i ca 20 min men sedan är smärtan tillbaka igen. Läkare kommer och gör ultraljud på min njure och vänstra äggstock för att leta cystor eller njursten, men hittar inget. Vid halv ett lägger vi oss i badet och hoppas att värmen ska lindra, men tyvärr ger det inte heller önskad effekt. Jag som skulle ligga och andas i badet flera timmar, men nej det blev inte riktigt så nej. Kräks lite mer istället.


Inte dåligt badkar i alla fall!

Efter badet känner jag mig dock lite stärkt i alla fall och bestämmer mig för att försöka gå i korridoren med gåstol. Innan jag hinner iväg så hinner dock smärtan ikapp mig (fortfarande smärtan i sidan), så det blev inte mer än kanske tio steg inne i rummet. Vid den här tiden (kring 16) är det skiftbyte och den driftiga barnmorskan Mia kliver in och tar tag i situationen. Hon inser snabbt att jag inte kommer klara en natt till med smärta utan sömn och näring och bestämmer tillsammans med läkarna att försöka sätta igång aktivt förlossningsarbete istället. Tack gode gud för Mias handlingskraftiga sätt att styra upp läget!

Kap 4: äntligen förlossning
Kl 17 undersöker de mig och det visar sig att jag i skuggan av sidosmärtan i alla fall lyckats öppna mig 3 cm, vilket innebär att det är fritt fram att sätta ryggbedövning. Det var inte något jag hade tänkt ta, i alla fall inte så här tidigt, men nu satte de ju den främst för att försöka komma åt smärtan i sidan, och det var jag med på till 180% kan jag säga.. Nu blev jag även introducerad för min kompis lustgasen, och det var en ganska trevlig bekantskap må jag säga. Jag vet inte om gasen hjälpte så mycket för smärtan egentligen, men jag upplevde den som lugnande i alla fall. Kl 17.50 lägger de ryggbedövningen och sätter värkstimulerande dropp för att kickstarta förlossningen. Nu är vi på väg!


Jag och mina två räddare i nöden, Per och lustgasen :-)

Nu följer några timmar när jag och Per för första gången på många timmar kan prata och till och med skratta lite. Värkarna tilltar stadigt med hjälp av droppet, men vi fixar det med andning och lustgas. Står upp lite, sitter på pilatesboll. Öppningen sker väldigt sakta, och de höjer mitt värkstimulerande dropp successivt.

Vid kl 23 börjar mina krafter sina totalt, och jag får näringsdropp för att försöka hjälpa mig att orka vidare. Efter detta följer ett antal timmar där jag är väldigt borta och Per har svårt att få kontakt med mig. Själv minns jag nästan ingenting, förutom att värkmätaren stod på 100 (max) mest hela tiden tyckte jag. I efterhand har Per berättat att jag yrade en hel del, ställde konstiga frågor och berättade konstiga saker. Bland annat så hade jag tydligen pratat en del om CSI Falkenberg (jag har spelat in och sett på en massa avsnitt av CSI sen jag gick hem från jobbet, så det var väl det som spökade :-).

Helt plötsligt, mitt i mitt töcken, så känner jag att krystvärkarna kommer. Klockan är då strax efter 4. Ja! tänker jag, detta vet jag vad det betyder! Från ingenstans får man djuriska krafter, och helt plötsligt är jag på banan igen. Barnmorskan vill undersöka mig för att se att jag är helt öppen innan jag får krysta, och jag ropar åt henne att skynda sig, det är nästan helt omöjligt att stå emot. Jag får klartecken och kan äntligen jobba för att få ut min son! Alla ni som har fött barn vet att det kanske inte är skönt i detta skede, men det känns i alla fall lite konstruktivt. Det kanske låter löjligt, men jag är glad att jag har sett förlossningsprogram på tv, för de dök upp i huvudet här och jag visste att det skulle svida och göra ont i skedet där huvudet var på väg ut, och jag visste att när huvudet var ute så var det en eller två värkar kvar osv. Mitt i detta kaos av smärta, lustgas och adrenalin så dök denna fakta upp och gjorde så att jag aldrig blev rädd eller panikslagen även om det gjorde ont.

Klockan 05.08 känner jag hur allt bara släpper och ut kommer vår fine son. Han är medtagen och lite slapp, men vi hör ett svagt gnyende så att jag i alla fall hinner förstå att han lever innan de springer iväg med honom, och Per efter. Jag var i det här läget aldrig orolig, jag hade ju hört det där gnyendet, så jag förstod aldrig att det var ganska dramatiskt i rummet bredvid där Per var. Tiam hade haft svårt att komma igång själv, så de hade stuckit ner en slang i halsen på honom och sugit rent för att hjälpa honom att andas, och hållit honom upp och ner och daskat honom i baken. För Per som såg allt detta så var det nog ganska hemskt.

Efter ett tag så kom de i alla fall tillbaka med honom till mig, och vi fick slappna av i förlossningsrummet tillsammans ett bra tag innan det var dags för hela familjen att åka upp till BB.



Nu får det räcka för ikväll. Återkommer inom kort med resten av denna fantastiska och omtumlande vecka!

Alltså vilken grej. Helt plötsligt är vi tre då och aldrig aldrig mer ska vi vara bara vi två. Så härligt men ändå jättekonstigt. Fantastiskt. Överväldigande.

Nu tjuvskriver jag från BB, ville bara lägga in en rad. Återkommer med mera när vi kommit hem! Stay tuned.. :-)

Jag har så fruktansvärt tråkigt så att jag nästan håller på att få panik. Jag hade lovat Per att han skulle få sova hur länge han ville idag (förutsatt att inget barnafödande drog igång), så han sov till två. Vid det laget hade jag läst en hel bok, badat badkar och lagat mat. När han sen väl vaknade så kände han sig sjuk, så hans dag fortsatte i liggande läge framför tvn för att försöka vila sig i form.

Jag tog bilen ner till stranden för att promenera lite där, och det var ju i alla fall dagens höjdpunkt kan man väl säga - att i alla fall komma ut ur huset!

Men det är väl ändå tyyypiskt.. Just nu när jag har fått nog av detta och verkligen önskar med varje fiber av min kropp att nåt ska sätta igång så går Per och blir sjuk så att det bästa nog vore om det dröjde ett gäng dagar till så han hinner återhämta sig. ÅÅÅÅÅH, jag önskar jag kunde ta en sömntablett och bara sova till typ på torsdag eller nåt.

Igår var Per och jag ute och gick i det strålande solskenet, det var verkligen jättefint och härligt, men ingen av oss kunde riktigt njuta av det för vi var båda för trötta och slitna för att riktigt kunna hänge oss. Sen när vi kom hem så planterade jag vinterväxter i våra krukor på baksidan, men enda effekt att jag fick ont i ryggen och blev ännu mera sliten. Eller ja - jag hade i och för sig oregelbundna värkar från kl 21.30 till kl 4 ungefär sen efter det, men sen dog det ut igen så det hade man ju inget för.

Men men, imorgon är det i alla fall måndag, och då ska jag ut och gå med Lina (kanske, om vi nu lyckas styra ihop det), till barnmorskan, och sen äta lunch med numera också lediga Karin! Åh vad det är skönt att nån annan också ska gå hem och vänta, då kanske vi kan roa varandra, för det här GÅR JU INTE längre.

Jag inser att jag bara har en dålig dag idag, för så himla illa är det ju kanske inte, men ändå. Ni ska vara glada att jag i alla fall skippade det mer filosofiska det-här-kan-väl-aldrig-bli-bra-inlägget som jag egentligen planerade för...

Med förhoppning om en roligare rapport imorgon. Fridens.

Nänä ok då. Det blev ingen bebis idag heller. Men imorgon är ju också en bra dag. Då skulle det liksom kännas mer ok att vi missar Lars & Annas bröllop som ju är imorgon (snyft!). Det kommer att bli ett jättekul bröllop, men känner jag dem rätt så kommer det att komma en film därifrån inom en rimligt snar framtid som vi kan få se i alla fall!

Idag har det varit sånt underbart väder så att jag bara var tvungen att ta mig ut och gå lite på cykelvägarna genom skogen. Solen sken och det luktade så där skogsgott, jag lyssnade på radio och så kom det en massa bra låtar efter varann, det var bara hur underbart som helst! Sen att jag lyckades avsluta det hela med att handla på Netto utan att ha täckning på det enda kort jag stoppade i fickan och tog med mig blev väl lite sisådär, men inte ens att sitta gisslan på mataffären i väntan på att Per skulle komma och lösa ut mig kunde ta udden av mitt goda humör! Jag har dessutom märkt att jag kan hålla tandvärken stången med 2x2 panodil om dagen, så då kan jag ju hantera detta fram till förlossningen, bara det inte blir värre.

Imorse såg jag på en film i badkaret. Fatta vad lyxigt! Jag tog min nya voddler-kittade dator och kröp ner i varmt, varmt vatten och halvdåsade samtidigt som jag såg på en dålig komedi (och näe.. jag hade självklart inte datorn I badkaret, utan på tvättstället). Ett litet himmelrike rent avslappningsmässigt var det i alla fall. Igår pratade jag dessutom med goa Camilla som berättade att nu sen Leo kom så tycker hon att det är jättelyxigt om hon hinner duscha nån gång nu och då i fem minuter... Så jag passar på! :-)

Den 28:e fyller min bror 40 år. FYRTIO. Lite ofattbart, men inte desto mindre värt att fira! Han verkar dock inte inse det själv eftersom han på nåt sätt verkar leva i förnekelse och inte levererar några önskelistor. Då finns det ju risk att man får en finfin fyrtioårspresent som man inte alls vill ha. Men det är ju risker man får ta då. (Daniel - fatta piken då och skicka lista!!). Per fyller ju år på samma dag dessutom, men jag har sällan varit mindre motiverad att springa ut på stan och leta presenter (tyvärr älskling). Det brukar ju vara ett favoritnöje för mig, men denna gången känns det faktiskt lite övermäktigt. Bebisen kan ju gärna komma lite lägligt nu då så jag kan skylla mina tillkortakommanden på bb-vistelse kanske?

Nätshopping går dock fortfarande utmärkt... Har fått upp spåret på en ny ball chair på blocket idag som jag försöker pruta ner nu. Hoppas på bättre lycka denna gång!

AJ. Jag har tandvärk. Det är inte inte kul och inte inte skönt. Tror att jag råkat tugga bort en bit av min provisoriska lagning på en påbörjad rotfyllning, och nu gör det ont ont och börjar smärta längre och längre ner i roten. Tyyypiskt att detta ska komma just nu. Men men, min snälla granne har gett mig nån slags munsköljsmedicin som jag ska använda för att förhindra infektion så får jag väl uthärda tills efter förlossningen i alla fall. Inte läge för varken röntgen eller bedövning just nu liksom.

Nu är det spännade... bara 14 minuter till auktionen på min ball chair går ut på Tradera (eller ja.. noga räknat är den ju inte min ännu, men jag hoppas ju). Ska dra ut på skrivandet av detta inlägg så jag kan rapportera utgången när det är klart. Jag kommer säkert att betala mer för den än vad jag har tänkt mig, om det nu slutar med att jag vinner auktionen. Men jag återkommer strax som sagt.

Mer goda nyheter: Voddler invitation in my inbox!! Äntligen har jag fått en inbjudan till Voddler, men det verkar som att jag inte är ensam om att ha fått det, eftersom trafiken på sidan gör det stört omöjligt att komma in och registrera sig. Tååålamod... förr eller senare blir det min tur också.

Imorgon är det en bra dag att föda barn på. Jag hoppas att jag ska det. Jag skrev ju här tidigare (förra veckan tror jag) att den 18:e verkade vara en bra dag, och igår när jag läste våra "drömförlossningsberättelser" från profylaxkursen som vi gick typ i maj nån gång så hade Per skrivit "fredag den 18:e september på morgonen får Josse värkar..."! Det måste betyda nånting va??

Näääääää det blev ingen ball chair idag :-( Det blev krig på slutet och jag valde (helt moget) att inte hänga med den allmänna frenesin som leder till alldeles för höga bud. Bättre lycka nästa gång. Snyft.

Näää nu tappade jag modet. Slut på den enkla delen av att-göra-listan, så nu återstår bara stora projekt som vintergöra trädgården och putsa fönster, och det känns lite jobbigt och svårt med stora tunga magen. Utöver det så är det bok/tv/dator, och jag har ingen större lust med nåt av det heller. Fördelen med det hela är i alla fall att jag fått gjort en massa smågrejor som jag aldrig skulle ha prioriterat i vanliga fall. Igår sydde jag tex om ett täcke (och alla som känner mig lite bättre vet att det här med att plocka fram symaskinen inte är en allt för vanlig företeelse i mitt liv...). Va!! Är det inte lite imponerande? Nu ligger det dun utspritt över hela huset som en liten påminnelse om hur duktig jag var igår. :-)

Idag är det jättefint väder ute igen, så jag tror att jag ska tvinga ut Per på en promenad när han kommer hem i em, det gjorde jag igår och vi gick i 40 minuter. (Tänk att man skulle komma till en punkt där det faktiskt är ett sant achievement.)

Har just bakat lite med blandad framgång. Brände ena sorten och den andra blev INTE som den ser ut på bilden i boken... Har större ambitioner för dagens bakning, men tänkte att det är nog bäst att spara sort 3 och 4 till i eftermiddag och hoppas på bättre lycka då.

Ser med spänning fram emot torsdag kväll. Då går nämligen Tradera-auktionen ut på en fåtölj som jag jättejättejättegärna vill ha, har spanat på den i flera år och nu är det äntligen en ute på Tradera så att man kanske kan få den till ett halv-rimligt pris iaf! Det är en sk Ball Chair (design Eero Aarnio), men originalet kostar ca 66000kr, så jag håller mig till reproduktionerna. Även dessa kostar ca 6500-9000kr, men nu har jag kanske chansen på Tradera på torsdag som sagt... hoppas hoppas att den inte går upp jättemycket mer. Den ser ut så här:



VILLHAVILLHAVILLHA!!

Nu ska jag sluta för stunden och gå och hitta nåt vettigt att sysselsätta mig med istället. Hoppas för er skull att det hänt nåt lite mer intressant innan nästa gång jag skriver. De senaste inläggen har inte direkt känts så überintressanta.. Lova att säga till mig när jag börjar blogga om typ "dagens lunch: [bild på vad jag har ätit], dagens outfit: [bild på vad jag har på mig]" osv. Jag kan nog i och för sig lova att det inte blir fler bilder på mig innan jag har blivit av med minst en tio kg eller så... På återseende.

Åh vad lååångtråkigt allt blev helt plötsligt! Jag har ändå tyckt att det var helt ok att vara hemma, jag har ju saker att göra hela tiden om jag vill, så mina dagar har ju hittills varit "ok, nu får jag titta på tv och slappa en timme, för sen ska jag XXX innan lunch" osv. Det har varit ett schysst upplägg som gör att man inte blir allt för uttråkad, men nu efter lördagens nästan-start av förlossningen så känns det som att vi var på väg och sen har någon bara tryckt på pausknappen så man är som en frusen tv-bild och bara väntar på att någon ska trycka på play igen. Konstig liknelse kanske, men det är så det känns nu. Vet att jag inte har riktigt rätt att känna så än, jag har ju inte ens passerat due date ännu, men det är lördagens fel... om man nu kan skylla på en dag. :-)

Har i alla fall avslutat min genomgång av våra personförsäkringar nu och bestämt vad vi ska ha och inte ha. Låter kanske skittrist (och jag kan väl i ärlighetens namn inte direkt påstå att det var så kul heller), men vi har i alla fall sparat ca 250kr i månaden på grund av detta, så även när barnförsäkring läggs till försäkringshögen nu så kommer vi att få det billigare totalt, Känns bra. Ska överlag bli intressant att se hur det blir att vänja sig vid att leva på mindre pengar, det blir ju en markant skillnad i inflödet här framöver...

Imorgon är det BM-besök igen, blir det första på hela graviditeten utan Per, han ska på intervju igen i Halmstad. Men men, jag tror nog att jag överlever en mäta-lyssna-omgång alldeles på egen hand.. :-)

Igår var en tuff dag. Fick värkar på förmiddagen, typ vid 10-tiden. Den här gången var det inte såna förvärkar som jag haft förut, utan snarare magkramper eller vad man ska säga. Mer kramp än molande i alla fall. Blev även väldigt varm och trött varje gång de uppenbarade sig, och efter ett tag fick värken även sällskap av massiva sammandragningar. Vi blev lite fundersamma över det hela - är detta på riktigt eller? Jag var nog mest skeptisk eftersom det inte gjorde så dödligt ont, utan var hanterbart genom att bara hänga över nåt, gunga med höfterna och andas ordentligt. Värkarna fortsatte under hela dagen, så det blev ingen möhippa för mig, och inget Ikea för Per, vilket var planen för dagen från början. Vi satt helt enkelt hemma och laddade för vad som eventuellt komma skulle istället. Framåt middagstid så klockade jag värkarna under ett tag, och de kom med ca 6-10 min mellanrum och varade i ca 3 min med en topp på kanske 30 sek (skumt, passar inte in på varken förvärkar eller "riktiga"). Badade varmt två gånger under dagen för att se om de skulle försvinna (som förvärkar tydligen ska göra om det bara är det), men de hängde envist kvar ändå. Sent på kvällen blev de dock svagare för att sedan helt försvinna på natten. Vilket antiklimax!! Och slöseri med kraft och energi och gå och kämpa med detta hela dagen för att sen bli snuvad på hela konfekten. Det är inte utan att man blev lite besviken. Men men, ut kommer väl bebisen i sinom tid.

Idag var jag väldigt less på att inte göra någonting så då åkte vi iväg till Ikea i alla fall (med förlossningsväskan ordentligt packad bara ifall att), känns skönt att få uträtta något vettigt även om det verkligen känns nu att det är i senaste laget för att vagga runt på varuhus. Det gav även upphov till ett riktigt gott skratt. När jag stod snällt i kö vid en infodisk på lagret på Ikea så ser jag hur två gulklädda Ikeajobbare kommer springande genom lagret, så där som man ibland kan se vakterna på en nattklubb springa över dansgolvet för att det är bråk på andra sidan rummet. Blev lite fundersam, för hur ofta kan det krävas såna ingripanden på Ikea liksom? Nå, jag släppte tanken på det och började gå tillbaka för att leta rätt på Per. När jag hittar honom så visar det sig att han har fått tag på plastbackarna vi skulle ha som var slut på lagerplatsen, varpå han helt oskyldigt berättar att "jo, jag hittade dem på ett ställe här på tredje våningen i höglagret, så jag klättrade upp och skulle hämta dem. Då kom det några som jobbar här och ropade att de skulle kalla på vakten och slänga ut mig om jag inte omedelbart kom ner." Jojo, krogslagsmål eller galna sambos som klättrar i höglagren på Ikea, vakter kan tydligen behövas till både det ena och det andra.. :-)

Nu är vi hur som helst på väg hem, och jag har lite känningar, men de riktigt onda värkarna lyser fortfarande med sin frånvaro, så det blir nog ingen bebis idag heller. Men kanske lite rabarberpaj?

Det finns uppenbarligen ingen övre gräns för hur mycket vätska man kan samla på sig så här i slutskedet av en graviditet. Vägde mig efter BM-besöket i tisdags vid kl 14 och sen igen på torsdag fm kl 10 (med något mindre kläder på). Skillnaden var tre kilo. TRE KILO. Fattar ni hur jag ser ut? Tänk er hamsterkinder och tjurnacke, och resten av kroppen har någon anslutit till en ballongpump och dragit på max. Typ så. Imorse hade jag tack och lov tappat ett av kilona igen (fast då hade jag inga kläder förstås), men det stramar och drar överallt och jag kan liksom inte vika lederna hur jag vill för att skinnet inte räcker till. Jag har faktiskt allvarligt övervägt att inte ta några v.39 och v.40-foton på grund av att jag ser så absurd ut, men jag antar att det kan vara kul att ha ändå (sen när man fått tillbaka sin svunna fotomodellkropp :-). Åh så glamoröst det är att vara gravid.

Idag har jag faktiskt äntligen gjort lite nytta här hemma! Det går inte snabbt direkt, men det känns så bra att göra något annat än att vänta på att bli frisk. Idag tog jag mig an det sista av den tråkiga viktiga-papper-genomgången, samt hängde in kläder i den fina fina nya klädkammaren samt rensade igenom den andra klädkammaren och gick med utsorterade kläder till UFF-containern. Sen fick jag tummen ur och skickade iväg bebispresenterna till Hanna och Johanna också, äntligen! Hannas dotter har ju endast hunnit blir 9 månader, så hon är ju i prinicp fortfarande nyfödd... eller? (Jag skäms.)

Ikväll kommer Johan, Eva och Hilma hit och hälsar på. Vi har gjort det ruskigt enkelt för oss, och har bestämt oss för att åka och hämta thaimat. Känns lite fattigt, men ändå värt att slippa stå och slava i köket hela eftermiddagen. Mina überömma fötter tyckte att det var alldeles nog att åka och handla. Gör årets sista rabarberpaj till efterrätt så får vi en liten homemade touch på den rätten i alla fall. Ska hur som helst bli väldigt kul att hänga lite med Hilma och hennes föräldrar i afton!

Åh vad jag är less på att vara lite småsjuk utan att vara varken sjuk på riktigt eller helt frisk! Jag har en massa roliga saker på lut, men det blir till att ställa in en efter en eftersom min onda hals och öra aldrig riktigt verkar ge sig. Idag känner jag mig helt ok, känner inte av varken det ena eller det andra, men jag vet ju att så fort jag börjar anstränga mig så kommer det tillbaka igen. Sakta men säkert. Med andra ord så blir det inget åka till jobbet idag, och ingen syjunta. :-( Hade verkligen sett fram emot det, men jag vet ju att jag borde stanna här och se till min nyfriska kropp förblir sådan istället. Per fortsätter att hävda att jag ska ta det lugnt och bara ligga och kolla på tv, "din huvuduppgift är att vila och samla kraft". Jag vet att han har rätt och jag är glad att han är så klok, men det är ju så TRÅKIGT!! Jag har ju jättemycket roliga grejor jag skulle kunna ta tag i istället ju!

Per hade en idé om att jag skulle utgå från att jag inte ska göra nånting alls nu, så slipper jag hela tiden ta ställning till om jag ska göra det ena eller det andra och sen bli besviken på att jag måste välja bort saker hela tiden. Det är egentligen en bra ansats för att slippa detta konstanta "näha, det blev inte heller nåt...", men jag viiiiiiill ju göra alla grejor, jag har så svårt att inte hålla kvar vid att kanske, kanske kan jag få till det.

Jag har gjort en ny(-gammal) upptäckt. Lifehouse! De är ju jättebra! Lyssnade lite på dem när jag bodde i USA, men hade totalt glömt denna Goo goo dolls-liknande skatt. Gissa om de ska med på min BB-skiva! (Jo, det stämmer. Jag har valt ut ett antal låtar som jag (eller rättare sagt Per, jag sysslar inte med olaglig verksamhet :-) får ladda ner och bränna så vi kan ta med till förlossningen.)

Har bestämt mig för att den 18 september blir ett bra datum för barnafödande. Inte allt för långt bort, men fortfarande så långt så att jag potentiellt skulle kunna hinna med både att bli frisk och att göra lite vettiga saker innan dess. Det låter väl bra?!?

Så var då det magiska datumet här. 090909. Till mångas (inklusive min egen) besvikelse så tror jag inte det blir någon födsel idag. Har lite förvärkar, men det har jag ju haft ett tag nu, så jag kan inte påstå att jag känner nån större skillnad. Med andra ord, att jag klämt ut någon bebis innan midnatt idag ser jag som högst osannorlikt tyvärr.

Men... när jag funderar lite mer på det så är det inte helt fel heller. Jag är fortfarande lite förkyld, och så fort jag anstränger mig det minsta lilla fysiskt så får jag ont i öron och hals. Det skulle ju ha varit skönt att bli av med innan man ska göra sitt livs ansträngning kanske.

Sen vore det ju som sagt toppen att få gjort lite mer här hemma också. Jag går omkring här bland dammelefanterna och lider, men inser att jag SKA bli helt frisk först innan jag släpar fram dammsugaren. Återstår att se om jag kan åka på min efterlängtade syjunta i Göteborg imorgon. Ska fråga mina öron hur de känner sig ikväll så får vi se helt enkelt.

Igår var vi hos barnmorskan och mätte och lyssnade. Bebisen hade väldigt snabba hjärtljud, så vi fick köra en CTG-kurva för att se så allt var ok, vilket det också var. De konstaterade mest att vi nog hade en väldigt livlig bebis. Vet inte om jag ska tolka det positivt eller negativt.. :-)

På renoveringsfronten går det undan. De blivande föräldrarna har slitit hårt (mest pappa) och barnrummet är klart (sånär som på lister) och även klädkammaren! I klädkammaren har vi satt upp en fruktansvärt snygg fond längst in. Den är chockrosa med svarta blommor på och är enligt mig vad man skulle kunna kalla för breathtaking. Så mycket tycker jag om den. Ska lägga upp en bild på den sen. Eller förresten, jag gör det nu direkt. Ska hämta kameran.
Här kommer den:


Försök ignorera den omatchiga killen i den röda tröjan :-)

Åh... har just värmt min nya vetekudde och lagt på ryggen. Gör underverk för min "mensvärk" / förvärkar, de blir betydligt mer uthärdliga med denna fantastiska uppfinning!

Jaha. Så har det mesta av min första dag som mammaledig gått, och jag har börjat nagga lite på min lista över grejor att göra. The low hanging fruit som man brukar säga... :-)

Jag har gjort en översyn av våra personförsäkringar, sagt upp Pers prenumeration på Gör Det Själv och fixat en ny billigare, skrivit veckomeny för två veckor framöver + handlingslista, betalat lite räkningar, beställt förstoringar av våra gravidkort och nu tänkte jag gå och lägga mig i badkaret. Det var väl inte så illa va? Är för övrigt lite positivt överraskad av hur billigt det var att göra förstoringar, sju stycken 13 x 19 kostade runt 30kr, det var väl inget att säga om va?

Fick just ett meddelande på FB av gulliga Lina som frågade om jag ville komma och fika på Stålboms imorgon, så roligt att få möta upp någon och hitta på nåt! Då kan jag passa på att göra lite ärenden på stan i samma veva, och sen är det barnmorskan vid 13.30 så det ska nog gå att fylla morgondagen med innehåll också!

Idag har Per varit på intervju för jobbet på Sia igen, och tyvärr så var det väl inte riktigt det jobb som vi (eller han) hoppats på. Han har nog fortfarande goda chanser, men jobbet verkar inte vara riktigt så kvalificerat som man trodde att döma av annonsen. Men men, kanske ser de potentialen i att ha en kvalificerad kandidat så de kan bygga in fler uppgifter i rollen som de då får "på köpet"?

Nä, nu ska jag slappna av lite i badet och planera lite för veckan. Känner redan hur de där punkterna "ekonomisk uppföljning" och "laga storkok" kommer ligga kvar på listan lääänge i hopp om att jag ska hinna föda innan...

Ligger i sängen och ler för mig själv åt Elinas kommentar på förra inlägget... :-)

Hon har väldigt rätt i att jag verkligen avsåg att skriva mer senare samma dag, och det har plågat mig lite att jag inte gjorde det (jo faktiskt), men tyvärr.. ingen bebis ännu. Bristen på inlägg har dock sin förklaring, kommer nedan.

Fredagen var hektisk, med start redan kl 04.00 eftersom jag var tvungen att kliva upp tidigt för att hinna bygga ihop mina schlabanger som jag skulle ha med mig till hejdåfikat på jobbet. Tyvärr blev det lite tight om tid trots min tidiga start, så jag har inget foto på hur tjusiga de blev. Till saken hör att jag på torsdagskvällen varit riktigt risig med ont i öron, hals och huvud, så jag var inte i bästa form to start with. Sen blev det spring kors och tvärs på jobbet hela dagen för att avsluta allt man tänkt, men det gick bra ändå tycker jag. När jag kom hem efter jobbet möttes jag av världens bästa Per som hade köpt en princesstårtebakelse (min nuvarande största svaghet) åt mig så att jag skulle få fira att jag gått hem på mammaledighet! På kvällen satte vi sedan igång att tapetsera barnrummet, tapeterna hade kommit till det - yes!! Sen höll jag på att rasa ihop av trötthet, förkylningen i kroppen vägrar att släppa sitt grepp om mig helt, så jag kastade mig i säng när tapetserandet var avslutat för kvällen.


Fonden inne i barnrummet (syns en liten bit av tapeten som är på de andra väggarna också)

Jag gjorde även ett tappert försök till hemma-kejsarsnitt med tapetkniven. Inte alltid lätt att komma ihåg var man har magen... :-)


Lördagen inleddes med mer tapetserande, och sen blev jag tvungen att vila en stund igen (irriterande det där) innan vi skulle åka iväg på kvällens begivenhet. Vi firar nämligen 5 år i dagarna, och i år var det min tur att hitta på nåt kul att göra för att fira årsdagen. Färden gick till Varberg och Hotell Gästis, där vi myste med bad i de sk Leninbadet i hotellets källare, middag i hotellrestaurangen och sen fotboll på rummet. Det passade mig ypperligt, eftersom jag verkligen inte kände mig i form för nån sportpub eller så. Jag tror att vi båda var betjänta av en riktig slapparkväll iväg från alla måsten.

Leninbadet var en kul grej. Det var ungefär som ett spa, men med Lenintema, så det var inrett med en massa ryska detaljer som gjorde det lite annorlunda. Där fanns en stor bubbelpool, ångbastu, kallbad, fotbad med uppvärmda kakelstolar, tropisk dusch med doft och ljus, isregn, vattenfallsduschar mm.


Per i bubblet på Leninbadet


Jag badar KALLT och försöker skrämma ut bebisen

...med andra ord, det fanns lite tid att blogga vidare på, både fredag och lördag...

Nu är vi alltså tillbaka i vardagen igen, och jag ligger och vilar medan Per har lagt lite golv och nu är iväg på jobbet och sliter några timmar där. Jag har gett mig den på att försöka vila bort förkylningen, så jag blir fit for fight för att börja beta av på min innan-bebisen-kommer-lista snart!

Nu är jag ledig. JÄTTELÄNGE. Det känns overkligt.
Skriver mer sen.