Life by Josse

Måndagen den 6 februari började som vilken dag som helst. Jag lämnade Tiam på dagis ("neeeej, jag viiiiill inteeeee, jag vill [precis vad som helst] istället") och gick sen hem och skulle åka och besikta bilen tänkte jag. Väl hemma kände jag att jag hade rätt ont och nog helst ville lägga mig i badkaret istället, så jag väckte Per o han fick åka till besiktningen medan jag sjönk ner i ett stekhett bad.

När Per kom hem bad jag om Stanton-pizza till lunch (till hans stora glädje) så han åkte iväg ner på stan och köpte det. Efter lunchen vilade vi lite, och vid halv två-två insåg jag att jag faktiskt hade värkar som var något så när regelbudna och "klockbara". Inte farligt ont än, men inte det där förvärksmolandet heller.

Strax efter tre ringde jag mamma och förvarnade henne om att hon nog skulle få dra sig mot västkusten tidigare än planerat, och sen ringde jag Anna och berättade att de nog skulle få en liten nattgäst kommande natt innan mamma hunnit fram till Falkenberg. Per hämtade Tiam på dagis, och sen packade vi färdigt BB-väskan och en liten övernattningsväska till Tiam. Allt var rätt lugnt än så länge, och värkarna gick bra att andas igenom och kom nu med ca 4-5 min mellanrum.

När Per lämnat Tiam hos Anna o Jonas så åt vi lite, och sen kom jag på att jag kanske skulle ringa förlossningen och höra vad de tyckte att jag skulle göra. Visade sig att det var stört omöjligt att få tag på telefonnumret till förlossningen, det hade jag inte ens funderat på att ta reda på i förväg. (Lite skillnad från förra gången när jag hade det lagrat i alla telefoner, en lapp på kylskåpet och en i plånboken typ :-). När jag till sist lyckades komma fram så tyckte de att jag kunde komma in när jag ville, eftersom värkarna ändå var så pass kraftiga (hur de nu kunde höra det över telefon) och eftersom jag var omföderska oc h det kunde gå rätt snabbt. Jag hade tänkt mig att vi skulle kunna ta det lugnt en stund innan vi åkte in, äta mat och kanske kolla lite på tv eller så, men efter vi ätit blev det helt plötsligt 2 min mellan värkarna så då fick jag lite eld i baken ändå och vi åkte in.

I bilen lugnade värkarna ner sig igen, och det blev 6 min mellan, så då blev det en ganska lugn och fin resa till Varberg ändå, även om ingen kan påstå att det är skönt att åka över minsta gruskorn på vägen under tiden man tar en värk. Kl 18.15 är jag inskriven på förlossningen, och då var jag öppen 3 cm. Vi fick sedan klara oss själva ett par timmar, jag duschade och det gick jättebra att andas genom värkarna. Lite för bra till och med tyckte jag, och det stämde. När barnmorskan undersökte mig efter ett par timmar hade jag bara öppnat mig typ en halv centimeter till.

Efter någon timme till så känner jag till min fasa en bekant smärta smyga sig på i vänster sida... För er som kommer ihåg så var detta det absolut största problemet vid förlossningen med Tiam, att jag fick en nervsmärta i sidan som var långt värre än värkarna och satt i konstant. Inget morfin i världen kunde ta bort det, och det enda som hjälpte var när jag fick ryggbedövningen så småningom. Jag fattade ju direkt att det var samma sak som var på gång, och det var nog den enda gången under den här förlossningen som jag faktiskt fick lite panik. Hur skulle jag få dem att förstå att jag visste precis vad det var och att jag måste få EDA omedelbart för att få bort det?? Jag försökte förklara, men förlossningsläkaren bestämde sig ändå för att först ge mig morfin och vänta med EDAn tills jag var lite mer öppen. De ville även att jag skulle ta lustgas, men jag ville inte alls det den här gången. Med Tiam tog jag ju lustgas så det stod härliga till, men jag är jätteglad att jag inte ville det nu för jag var ju med på ett helt annat sätt nu när jag var helt klar i huvudet. Den här gången hjälpte faktiskt morfinet litegrann i alla fall, och livmodern slappnade väl av lite mer också, för sen kl 3 på natten var jag öppen 5 cm och fick ÄNTLIGEN min ryggbedövning som tog bort nervsmärtan och även stor del av värkarna. Toppen! :-)

Strax före halv fyra tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Och gick. Och gick.. Till och med barnmorskan var förvånad över hur mkt fostervatten jag hade, och det slutade verkligen aldrig... En timme senare satte de värkförstärkande och då minsann – 4cm till på en halvtimme! Som tur var... vid 7 cm kom nämligen krystimpulserna och alla som har provat vet ju hur lätt det är att stå emot dem... Kvart över fem var det äntligen dags att krysta och 5.27 kom älskade Emrik ut!

Han skrek direkt och det var det ljuvligaste läte man någonsin hört. Jag tror att det första jag sa var ”det blir inget akutrum den här gången”, det var så skönt att se att han verkade alldeles kry och arg som ett bi över denna plötsliga utfärd till den kalla och obekväma världen utanför. Han fick ligga på min mage tills navelsträngen pulserat klart och sen klippte Per den och allt var liksom väldigt lugnt och sansat på ett helt annat sätt än första gången. En jättefin förlossning på det hela taget!

Tänk så många gupp det är på vägen mellan Falkenberg och förlossningen i Varberg. Borde plattas ut tycker jag... ;-)