AAOOOAJAJAJ
Imorse var jag på akupunktur för fogarna för första gången. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag åkte dit, men jag sa i alla fall till Per att han kunde stanna hemma, så skulle jag komma hem och hämta honom innan ultraljudet vi skulle på strax efteråt.
När jag kommer in sent omsider (hon var en kvart sen) så berättade jag att jag var lite nervös och inte gillade nålar, så sjukgymnasten var snäll och tog det sakta och försiktigt. Jag trodde att det skulle vara läskigt som ett nålstick men inte så mycket mer, så döm om min förvåning när det bränner som eld först när hon sticker in nålen, och sen när hon vred om så svartnade det för ögonen. Detta är väl förmodligen helt normalt, men jag hade i alla fall inte fattat hur ont det skulle göra. 5 nålar satte hon, och vred om tre gånger på varje. Det är inte att jag längtar till nästa gång...
Efter den fasansfulla upplevelsen så var det dags att skynda skynda och hämta Per. Jag hade 14 minuter på mig från att jag lämnade sjukgymnasten till att vi skulle vara på mödravården. Jag hoppade mitt snabbaste ut till bilen och körde hem och hämtade Per. När han hoppade in i bilden lyckades jag inte riktigt berätta om akupunkturen utan grät mest. Blev lite lätt dramatiskt, men det svämmade över lite då, efter att jag tappert hållt mig hela tiden hos sjukgymnasten.
På ultraljudet var det desto roligare! Vi fick åter igen se att det är en pojke (denna gången ännu större och tydligare ädla delar), han hade stort huvud och mage för sin ålder, och såg ut att utvecklas fint på alla plan. Bäst av allt var nog att vi fick veta att moderkakan nu växt med livmodern upp, så det behöver inte bli något planerat snitt i alla fall!! Toppen! Lillkillen hade redan lagt sig till rätta, med huvudet neråt bäckenet, så han verkar redo att möta världen!
