Var är endorfinerna?
Idag vaknade jag (efter en otäck dröm) med en gnagande känsla av oro i hela kroppen. Jag funderade på vad jag var orolig för, och istället för att upptäcka att det inte fanns något att vara orolig över (vilket var mitt syfte med funderandet), så kom jag fram till att det fanns ungefär hur många saker som helst att vara orolig för. Så nu känns allting sju resor värre, och jag vill helst bara lägga mig ner i fosterställning och grina.
De flesta sakerna har såklart med Pers situation att göra, och där är jag så maktlös, jag menar jag kan ju inte sätta mig ner och söka jobb eller ringa runt till kontakter för hans räkning, det är ju något som måste ligga på hans bord. Jag kan absolut inget göra utom att försöka hålla uppe humöret, och inte ens det är jag ju särskilt bra på uppenbarligen.
Sen så mår jag dåligt över små saker, som att vi fortfarande inte kunnat hälsa på Eva & Johan resp Åsa & Magnus + bebisar. Det är ju ingen kris direkt, men av någon anledning känns det jättejobbigt. Presenterna ligger här hemma på hyllan och väntar, och jag har till och med övervägt att skicka dem med posten eftersom vi aldrig kommer iväg, men känns ju också konstigt. Nu känner jag mig som pojken som ropade varg också, eftersom jag hur många gånger som helst nu ringt och sagt "på söndag kommer vi", "på torsdag em kommer vi" osv och sen alltid fått ringa och ställa in i sista sekunden.
Igår var jag en runda på stan, men det slutade med att jag kom hem med tårar rinnandes efter kinderna, eftersom jag blir så besviken på mig själv när jag inte orkar titta på alla tapeterna, eller gå och leta kläder i affärerna för att jag har ont och måste hem och vila.
Sannerligen, detta har inte varit en helg i lyckans tecken... Vad är det som har hänt? Har min kropp stängt av min endorfintillförsel eller?
För att balansera upp så här lite på slutet så kan jag ju säga att efter den misslyckade stadsturen igår så tog Per med mig till stranden där vi hade en mysig stund och Per till och med badade (!!!). Efter det åkte vi förbi Jocke & Karin på glass och kaffe, för att sedan avsluta kvällen med att möta upp Peps & Johanna med vänner i Halmstad, så det var på det hela tagen mycket kul som hände igår i alla fall!
De flesta sakerna har såklart med Pers situation att göra, och där är jag så maktlös, jag menar jag kan ju inte sätta mig ner och söka jobb eller ringa runt till kontakter för hans räkning, det är ju något som måste ligga på hans bord. Jag kan absolut inget göra utom att försöka hålla uppe humöret, och inte ens det är jag ju särskilt bra på uppenbarligen.
Sen så mår jag dåligt över små saker, som att vi fortfarande inte kunnat hälsa på Eva & Johan resp Åsa & Magnus + bebisar. Det är ju ingen kris direkt, men av någon anledning känns det jättejobbigt. Presenterna ligger här hemma på hyllan och väntar, och jag har till och med övervägt att skicka dem med posten eftersom vi aldrig kommer iväg, men känns ju också konstigt. Nu känner jag mig som pojken som ropade varg också, eftersom jag hur många gånger som helst nu ringt och sagt "på söndag kommer vi", "på torsdag em kommer vi" osv och sen alltid fått ringa och ställa in i sista sekunden.
Igår var jag en runda på stan, men det slutade med att jag kom hem med tårar rinnandes efter kinderna, eftersom jag blir så besviken på mig själv när jag inte orkar titta på alla tapeterna, eller gå och leta kläder i affärerna för att jag har ont och måste hem och vila.
Sannerligen, detta har inte varit en helg i lyckans tecken... Vad är det som har hänt? Har min kropp stängt av min endorfintillförsel eller?
För att balansera upp så här lite på slutet så kan jag ju säga att efter den misslyckade stadsturen igår så tog Per med mig till stranden där vi hade en mysig stund och Per till och med badade (!!!). Efter det åkte vi förbi Jocke & Karin på glass och kaffe, för att sedan avsluta kvällen med att möta upp Peps & Johanna med vänner i Halmstad, så det var på det hela tagen mycket kul som hände igår i alla fall!
Kommentarer
Trackback
