Life by Josse

Oj oj, dagarna bara försvinner, en efter en.. Tänkte att jag skulle försöka skriva mera nu innan jag har glömt allt som jag ville berätta. Men det är inte lätt att hitta tiden.. jag har aldrig fattat varför alla nyblivna föräldrar påstår att man inte hinner med saker och ting, men nu vet jag själv hur timmarna flyger iväg!

Nåväl.. tillbaka till BB.

Kap 5: trötta på BB
När vi väl kommit upp till BB så var Per hysteriskt trött och jag var inte alls det, utan gick på några crazy pigghetshormoner som gjorde allt för att intala mig att jag inte alls just fött barn. Som tur var förstod Per ju bättre och tvingade mig att sova en stund, medan han själv vek ihop sig på pinnstolen bredvid sängen och försökte göra detsamma.


Trött på BB


Vi fick dela rum med några andra när vi kom upp från förlossningen, och det var ingen hit då vi båda var så slutkörda, men efter några timmar fick vi som tur var ett familjerum! Vilken lyx det kändes som med två sängar, fåtölj och egen tv! Ett femstjärnigt hotell hade inte kunnat göra mig gladare just då.


Vårt lyxiga egna rum

Kap 6: Tiams tillstånd
Tiam var som sagt medtagen efter förlossningen, och hade för lågt blodsocker och svårt att hålla temperaturen. Man misstänkte också att han kanske hade en infektion av något slag, då han andades fortare än vad som anses normalt. På grund av detta tog de temp, blodsocker och infektionsprov samt räknade andetag/min med jämna mellanrum under det första dygnet (eller dygnen kanske? Det smälter liksom ihop för mig..). Samtidigt som detta så mådde han inte bra av den mjölkfria ersättning han fick från början och kräktes en hel del slem (den här ersättningen var "geggigare" är vanlig mjölkbaserad), vilket var hemskt obehagligt, det kändes som att han skulle kvävas varenda gång. Han var fortfarande lite slö och trött också, och allt detta tillsammans gjorde att det var hemskt svårt att koppla av och vila båda två samtidigt, eftersom man ville vaka över honom hela tiden. Det var väldigt skönt när han skrek och levde rövare, då visste man iaf att han var ok! :-) Allt eftersom blev proverna bättre, och till slut var det enda som återstod en massa små stickmärken i vår älsklings små händer, det såg för tragiskt ut! Nå, det viktigaste var ju att han var ok så klart!

Tiam har också ett sk kefalhematom (fritt översatt: huvudblåmärke). Det är en liten knöl ovanpå huvudet som egentligen är en blödning mellan skallbenet och huden, vilket då utgör en liten blodfylld bulle liksom. Det är inte farligt och försvinner av sig själv på någon månad, men det gör att han ser lite knasig ut ur vissa vinklar, vår egen lille conehead! :-) De flesta barn som har ett kefalhematom får det för att de är utdragna med sugklocka, men det kan också hända tex när det har gått länge mellan vattenavgång och födsel (som i vårt fall då).


På den här bilden syns bulan på huvudet ganska tydligt

På torsdagen gjorde vi tvådygnskontrollen, och allt såg fint ut förutom att han var lite gul (nyfödda kan ibland få en typ av gulsot som går bort genom att de får "sola" under en lampa på BB), så vi fick återigen göra lite extra tester för att verifiera att det gick ner som det skulle.

Kap 7: amning är en ädel konst...
Eftersom att Tiam fick ersättning från första början (med sked eller kopp), så var det lite svårt att sedan få honom att lära sig att amma från mig. Han var ju van med att inte behöva suga alls för att få mat, alternativt att max behöva suga på en flaska (som han fick så småningom), vilket är mycket mindre jobb för bebisen. Sen kom inte min mjölkproduktion igång på en gång heller som den "ska", så det här med amning har varit ett svårt kapitel från dag ett. På BB fanns ju hur många duktiga sköterskor och barnmorskor som helst som kunde hjälpa en, men de hade ju alla sitt eget bästa sätt, och efter att tio stycken har hjälpt en och alla säger olika så blir man lite lätt förvirrad. Sen var det ju inte helt enkelt heller att bekämpa de panikkänslor man faktiskt får av att känna att man inte kan ge sitt barn mat, det är en ryggmärgsgrej som är ungefär hur jobbig som helst att tackla, även om man med intellektet vet att det inte är något problem då det finns ersättning som gör jobbet precis lika bra (nästan).


Sköterskan ger amningstips


Per ger ersättning med sked

Så här i efterhand så ångrar jag att jag inte satsade hårdare på att få honom att äta från mig från första början, men det var ju inte så lätt att veta då. Skulle jag göra om det så skulle jag nog ha ägnat fler timmar åt att försöka amma honom redan det första dygnet, men men..

Kap 8: hormonsvallningar
Alltså det är inte på skoj det där med att man får lite hormonattacker efter att man har fött. Första dygnen är man odödlig och behöver inte sova något alls, och sen kommer ett gäng dagar när man gråter otröstligt helt utan anledning, eller av helt irrationella anledningar i alla fall. Samtidigt som detta hade i alla fall jag också en hel del skrattattacker, då jag kunde skratta helt okontrollerat av ganska konstiga anledningar (exempel: Per pratade om att hans ring var för liten, men att han kunde dra av den med tänderna, och så råkade han säga att naglar istället för tänder och detta skrattade jag åt i 10 minuter tills jag kiknade så mycket att det snurrade i huvudet.. Ni kan tro att Per kollade på mig som att jag blivit galen..). Tur att man visste att det skulle bli så här, annars hade jag nog trott att jag hade tappat förståndet på riktigt.

Kap 9: hemlängtan
När vi varit på BB i tre nätter, dvs på fredagen, så började jag känna rätt starkt att jag längtade hem. Amningen funkade fortfarande inte, jag producerade ingen mjölk nästan, och vi hade prover kvar att ta. Men jag ville HEM!! Vid det här laget hade vi insett att vi skulle klara av att hålla vår son vid liv själva, han åt ersättning med glupsk aptit och hade slutat kräkas så obehagligt när vi hade bytt sort på ersättningen, så nu trodde vi att vi skulle klara av att rodda runt ett dygn på egen hand. Sagt och gjort - på fredag eftermiddag packade vi äntligen ihop våra saker i sal 10:2 som varit vårt "hem" de senaste dagarna och åkte iväg hemåt! Nu väntade en massa nya orosmoment, "sitter bilstolen verkligen rätt?", "är han för varm/kall?", "andas han?", "varför har han inte bajsat på flera dagar?" (efterföljt av "varför bajsar han fem gånger på en dag?") osv osv osv i långa rader... Men oj så mysigt!!! Vår lilla familj är världens bästa!


Äntligen på väg hem!


Stilstudie på en framtida basketspelare? :-)

Nu får det räcka för idag, måste försöka sova lite till tror jag!