Den största veckan i våra liv - Del Ett
Nu har jag mycket att berätta, och jag vet att det är många som har väntat på att jag ska skriva också. Ber om ursäkt att det tagit så länge, men ni förstår säkert att vi haft lite mycket annat runt omkring oss på sistone.. :-)
Jag vet att vissa vill veta allt allt allt, medan andra inte njuter nämnvärt av att läsa detaljer om förlossningar och sånt, men jag tänker göra så här i alla fall; jag skriver om allt som jag själv är bekväm med att lämna ut, och om du inte är bekväm med att läsa det så är det bara att låta bli! Jag börjar skriva ikväll så får vi se hur långt jag orkar och hinner, men jag lovar att fylla på med hela veckan så småningom i alla fall.
Kap 1: "Excuse me, I think my water just broke.."
Förra söndagen, ungefär 23.10 så sitter jag uppe i kontoret och chattar med Ida på Facebook. Har haft världens tråkigaste dag och kände bara att huuur ska jag orka gå omkring och dra såhär i kanske två veckor till?? Beklagar mig lite för Ida när jag helt plötsligt känner hur varmt vatten bara flödar ut på stolen, utan stopp kändes det som. Jag ropar på Per och skriver samtidigt till Ida att mitt vatten just gick, varpå hon blir smått chockad och undrar om jag skojar. Hinner precis bara skriva till henne att det är the real deal innan jag börjar få värkar och lämnar datorn. Jag skrattar hysteriskt hela tiden, situationen känns fullständigt absurd, försöker fixa med handdukar och grejor medan Per ringer till förlossningen. Vi ska komma upp inom kort tycker de, så vi säger att vi kommer om ca 45min.
Packar ihop det sista till BB-väskan (det finns givetvis en vad-som-ska-läggas-i-precis-innan-vi-far-lista med mat och sånt), och sen stuvar vi in oss i bilen och kör mot Varberg. Resan gick bra även om jag inte precis njöt av farthindren, och Per klockade mina värkar. Det var ca 4 minuter mellan dem då. I allt klockande så missar Per avfarten mot sjukhuset och vi upptäcker plötsligt att vi är på väg in mot Varberg centrum istället. Ok, jag hade inte paniskt ont då, men så himla kul verkade det inte att dra in på stan i Varberg, så vi lyckades i alla fall vända och komma tillbaka mot sjukhuset igen.
Väl på sjukhuset så blev vi inskrivna, de tog en CTG-kurva på mig, och placerade oss sedan i ett sk vårdrum där vi skulle få stanna över natten.
Kap 2: Överraskningsmomentet
Inne på vårt vårdrum började jag få lite schå med att hinna med min lilla special suprise som jag hade planerat. Värkarna började bli lite besvärliga att klara av, och jag behövde lite koncentration för det jag nu hade tänkt företa mig. Mellan två värkar tänkte jag "nu eller aldrig" och frågade Per om han kanske kunde tänka sig att gifta sig med mig! Som tur var (för honom) så svarade han ja ganska omgående, och när jag sedan fick upp ringarna ur min handväska så gick det nog upp för honom att det faktiskt var något jag till och med hade planerat att göra. Inte riktigt standardfrieriet, men definitivt något vi båda kommer att minnas för alltid!
Vem hade kunnat säga nej till en så här läcker tjej? :-)
Kap 3: the pain, the pain
En bit in på natten så börjar jag få ondare och ondare i min vänstra sida, i njurhöjd ungefär. Detta är alltså inte värkarna, utan en annan smärta som blir tydligare och tydligare. Sidosmärtan är konstant och tar över och blir kraftigare än värksmärtan. Jag får morfin för att försöka sova en stund och hämta kraft, eftersom förlossningsarbetet inte blivit intensivare sedan jag kom in. Morfinet hjälper inte ett dugg, och smärtan i sidan blir bara mer och mer tydlig, och är till slut det enda jag kan tänka på, "måste få bort detta så jag kan föda barnet". Behåller inte längre någon mat eller vätska, kräks av smärta så fort jag försöker få i mig något.
Vid 11 på förmiddagen får jag morfin igen. Det hjälper i ca 20 min men sedan är smärtan tillbaka igen. Läkare kommer och gör ultraljud på min njure och vänstra äggstock för att leta cystor eller njursten, men hittar inget. Vid halv ett lägger vi oss i badet och hoppas att värmen ska lindra, men tyvärr ger det inte heller önskad effekt. Jag som skulle ligga och andas i badet flera timmar, men nej det blev inte riktigt så nej. Kräks lite mer istället.
Inte dåligt badkar i alla fall!
Efter badet känner jag mig dock lite stärkt i alla fall och bestämmer mig för att försöka gå i korridoren med gåstol. Innan jag hinner iväg så hinner dock smärtan ikapp mig (fortfarande smärtan i sidan), så det blev inte mer än kanske tio steg inne i rummet. Vid den här tiden (kring 16) är det skiftbyte och den driftiga barnmorskan Mia kliver in och tar tag i situationen. Hon inser snabbt att jag inte kommer klara en natt till med smärta utan sömn och näring och bestämmer tillsammans med läkarna att försöka sätta igång aktivt förlossningsarbete istället. Tack gode gud för Mias handlingskraftiga sätt att styra upp läget!
Kap 4: äntligen förlossning
Kl 17 undersöker de mig och det visar sig att jag i skuggan av sidosmärtan i alla fall lyckats öppna mig 3 cm, vilket innebär att det är fritt fram att sätta ryggbedövning. Det var inte något jag hade tänkt ta, i alla fall inte så här tidigt, men nu satte de ju den främst för att försöka komma åt smärtan i sidan, och det var jag med på till 180% kan jag säga.. Nu blev jag även introducerad för min kompis lustgasen, och det var en ganska trevlig bekantskap må jag säga. Jag vet inte om gasen hjälpte så mycket för smärtan egentligen, men jag upplevde den som lugnande i alla fall. Kl 17.50 lägger de ryggbedövningen och sätter värkstimulerande dropp för att kickstarta förlossningen. Nu är vi på väg!
Jag och mina två räddare i nöden, Per och lustgasen :-)
Nu följer några timmar när jag och Per för första gången på många timmar kan prata och till och med skratta lite. Värkarna tilltar stadigt med hjälp av droppet, men vi fixar det med andning och lustgas. Står upp lite, sitter på pilatesboll. Öppningen sker väldigt sakta, och de höjer mitt värkstimulerande dropp successivt.
Vid kl 23 börjar mina krafter sina totalt, och jag får näringsdropp för att försöka hjälpa mig att orka vidare. Efter detta följer ett antal timmar där jag är väldigt borta och Per har svårt att få kontakt med mig. Själv minns jag nästan ingenting, förutom att värkmätaren stod på 100 (max) mest hela tiden tyckte jag. I efterhand har Per berättat att jag yrade en hel del, ställde konstiga frågor och berättade konstiga saker. Bland annat så hade jag tydligen pratat en del om CSI Falkenberg (jag har spelat in och sett på en massa avsnitt av CSI sen jag gick hem från jobbet, så det var väl det som spökade :-).
Helt plötsligt, mitt i mitt töcken, så känner jag att krystvärkarna kommer. Klockan är då strax efter 4. Ja! tänker jag, detta vet jag vad det betyder! Från ingenstans får man djuriska krafter, och helt plötsligt är jag på banan igen. Barnmorskan vill undersöka mig för att se att jag är helt öppen innan jag får krysta, och jag ropar åt henne att skynda sig, det är nästan helt omöjligt att stå emot. Jag får klartecken och kan äntligen jobba för att få ut min son! Alla ni som har fött barn vet att det kanske inte är skönt i detta skede, men det känns i alla fall lite konstruktivt. Det kanske låter löjligt, men jag är glad att jag har sett förlossningsprogram på tv, för de dök upp i huvudet här och jag visste att det skulle svida och göra ont i skedet där huvudet var på väg ut, och jag visste att när huvudet var ute så var det en eller två värkar kvar osv. Mitt i detta kaos av smärta, lustgas och adrenalin så dök denna fakta upp och gjorde så att jag aldrig blev rädd eller panikslagen även om det gjorde ont.
Klockan 05.08 känner jag hur allt bara släpper och ut kommer vår fine son. Han är medtagen och lite slapp, men vi hör ett svagt gnyende så att jag i alla fall hinner förstå att han lever innan de springer iväg med honom, och Per efter. Jag var i det här läget aldrig orolig, jag hade ju hört det där gnyendet, så jag förstod aldrig att det var ganska dramatiskt i rummet bredvid där Per var. Tiam hade haft svårt att komma igång själv, så de hade stuckit ner en slang i halsen på honom och sugit rent för att hjälpa honom att andas, och hållit honom upp och ner och daskat honom i baken. För Per som såg allt detta så var det nog ganska hemskt.
Efter ett tag så kom de i alla fall tillbaka med honom till mig, och vi fick slappna av i förlossningsrummet tillsammans ett bra tag innan det var dags för hela familjen att åka upp till BB.
Nu får det räcka för ikväll. Återkommer inom kort med resten av denna fantastiska och omtumlande vecka!
Jag vet att vissa vill veta allt allt allt, medan andra inte njuter nämnvärt av att läsa detaljer om förlossningar och sånt, men jag tänker göra så här i alla fall; jag skriver om allt som jag själv är bekväm med att lämna ut, och om du inte är bekväm med att läsa det så är det bara att låta bli! Jag börjar skriva ikväll så får vi se hur långt jag orkar och hinner, men jag lovar att fylla på med hela veckan så småningom i alla fall.
Kap 1: "Excuse me, I think my water just broke.."
Förra söndagen, ungefär 23.10 så sitter jag uppe i kontoret och chattar med Ida på Facebook. Har haft världens tråkigaste dag och kände bara att huuur ska jag orka gå omkring och dra såhär i kanske två veckor till?? Beklagar mig lite för Ida när jag helt plötsligt känner hur varmt vatten bara flödar ut på stolen, utan stopp kändes det som. Jag ropar på Per och skriver samtidigt till Ida att mitt vatten just gick, varpå hon blir smått chockad och undrar om jag skojar. Hinner precis bara skriva till henne att det är the real deal innan jag börjar få värkar och lämnar datorn. Jag skrattar hysteriskt hela tiden, situationen känns fullständigt absurd, försöker fixa med handdukar och grejor medan Per ringer till förlossningen. Vi ska komma upp inom kort tycker de, så vi säger att vi kommer om ca 45min.
Packar ihop det sista till BB-väskan (det finns givetvis en vad-som-ska-läggas-i-precis-innan-vi-far-lista med mat och sånt), och sen stuvar vi in oss i bilen och kör mot Varberg. Resan gick bra även om jag inte precis njöt av farthindren, och Per klockade mina värkar. Det var ca 4 minuter mellan dem då. I allt klockande så missar Per avfarten mot sjukhuset och vi upptäcker plötsligt att vi är på väg in mot Varberg centrum istället. Ok, jag hade inte paniskt ont då, men så himla kul verkade det inte att dra in på stan i Varberg, så vi lyckades i alla fall vända och komma tillbaka mot sjukhuset igen.
Väl på sjukhuset så blev vi inskrivna, de tog en CTG-kurva på mig, och placerade oss sedan i ett sk vårdrum där vi skulle få stanna över natten.
Kap 2: Överraskningsmomentet
Inne på vårt vårdrum började jag få lite schå med att hinna med min lilla special suprise som jag hade planerat. Värkarna började bli lite besvärliga att klara av, och jag behövde lite koncentration för det jag nu hade tänkt företa mig. Mellan två värkar tänkte jag "nu eller aldrig" och frågade Per om han kanske kunde tänka sig att gifta sig med mig! Som tur var (för honom) så svarade han ja ganska omgående, och när jag sedan fick upp ringarna ur min handväska så gick det nog upp för honom att det faktiskt var något jag till och med hade planerat att göra. Inte riktigt standardfrieriet, men definitivt något vi båda kommer att minnas för alltid!
Vem hade kunnat säga nej till en så här läcker tjej? :-)
Kap 3: the pain, the pain
En bit in på natten så börjar jag få ondare och ondare i min vänstra sida, i njurhöjd ungefär. Detta är alltså inte värkarna, utan en annan smärta som blir tydligare och tydligare. Sidosmärtan är konstant och tar över och blir kraftigare än värksmärtan. Jag får morfin för att försöka sova en stund och hämta kraft, eftersom förlossningsarbetet inte blivit intensivare sedan jag kom in. Morfinet hjälper inte ett dugg, och smärtan i sidan blir bara mer och mer tydlig, och är till slut det enda jag kan tänka på, "måste få bort detta så jag kan föda barnet". Behåller inte längre någon mat eller vätska, kräks av smärta så fort jag försöker få i mig något.
Vid 11 på förmiddagen får jag morfin igen. Det hjälper i ca 20 min men sedan är smärtan tillbaka igen. Läkare kommer och gör ultraljud på min njure och vänstra äggstock för att leta cystor eller njursten, men hittar inget. Vid halv ett lägger vi oss i badet och hoppas att värmen ska lindra, men tyvärr ger det inte heller önskad effekt. Jag som skulle ligga och andas i badet flera timmar, men nej det blev inte riktigt så nej. Kräks lite mer istället.
Inte dåligt badkar i alla fall!
Efter badet känner jag mig dock lite stärkt i alla fall och bestämmer mig för att försöka gå i korridoren med gåstol. Innan jag hinner iväg så hinner dock smärtan ikapp mig (fortfarande smärtan i sidan), så det blev inte mer än kanske tio steg inne i rummet. Vid den här tiden (kring 16) är det skiftbyte och den driftiga barnmorskan Mia kliver in och tar tag i situationen. Hon inser snabbt att jag inte kommer klara en natt till med smärta utan sömn och näring och bestämmer tillsammans med läkarna att försöka sätta igång aktivt förlossningsarbete istället. Tack gode gud för Mias handlingskraftiga sätt att styra upp läget!
Kap 4: äntligen förlossning
Kl 17 undersöker de mig och det visar sig att jag i skuggan av sidosmärtan i alla fall lyckats öppna mig 3 cm, vilket innebär att det är fritt fram att sätta ryggbedövning. Det var inte något jag hade tänkt ta, i alla fall inte så här tidigt, men nu satte de ju den främst för att försöka komma åt smärtan i sidan, och det var jag med på till 180% kan jag säga.. Nu blev jag även introducerad för min kompis lustgasen, och det var en ganska trevlig bekantskap må jag säga. Jag vet inte om gasen hjälpte så mycket för smärtan egentligen, men jag upplevde den som lugnande i alla fall. Kl 17.50 lägger de ryggbedövningen och sätter värkstimulerande dropp för att kickstarta förlossningen. Nu är vi på väg!
Jag och mina två räddare i nöden, Per och lustgasen :-)
Nu följer några timmar när jag och Per för första gången på många timmar kan prata och till och med skratta lite. Värkarna tilltar stadigt med hjälp av droppet, men vi fixar det med andning och lustgas. Står upp lite, sitter på pilatesboll. Öppningen sker väldigt sakta, och de höjer mitt värkstimulerande dropp successivt.
Vid kl 23 börjar mina krafter sina totalt, och jag får näringsdropp för att försöka hjälpa mig att orka vidare. Efter detta följer ett antal timmar där jag är väldigt borta och Per har svårt att få kontakt med mig. Själv minns jag nästan ingenting, förutom att värkmätaren stod på 100 (max) mest hela tiden tyckte jag. I efterhand har Per berättat att jag yrade en hel del, ställde konstiga frågor och berättade konstiga saker. Bland annat så hade jag tydligen pratat en del om CSI Falkenberg (jag har spelat in och sett på en massa avsnitt av CSI sen jag gick hem från jobbet, så det var väl det som spökade :-).
Helt plötsligt, mitt i mitt töcken, så känner jag att krystvärkarna kommer. Klockan är då strax efter 4. Ja! tänker jag, detta vet jag vad det betyder! Från ingenstans får man djuriska krafter, och helt plötsligt är jag på banan igen. Barnmorskan vill undersöka mig för att se att jag är helt öppen innan jag får krysta, och jag ropar åt henne att skynda sig, det är nästan helt omöjligt att stå emot. Jag får klartecken och kan äntligen jobba för att få ut min son! Alla ni som har fött barn vet att det kanske inte är skönt i detta skede, men det känns i alla fall lite konstruktivt. Det kanske låter löjligt, men jag är glad att jag har sett förlossningsprogram på tv, för de dök upp i huvudet här och jag visste att det skulle svida och göra ont i skedet där huvudet var på väg ut, och jag visste att när huvudet var ute så var det en eller två värkar kvar osv. Mitt i detta kaos av smärta, lustgas och adrenalin så dök denna fakta upp och gjorde så att jag aldrig blev rädd eller panikslagen även om det gjorde ont.
Klockan 05.08 känner jag hur allt bara släpper och ut kommer vår fine son. Han är medtagen och lite slapp, men vi hör ett svagt gnyende så att jag i alla fall hinner förstå att han lever innan de springer iväg med honom, och Per efter. Jag var i det här läget aldrig orolig, jag hade ju hört det där gnyendet, så jag förstod aldrig att det var ganska dramatiskt i rummet bredvid där Per var. Tiam hade haft svårt att komma igång själv, så de hade stuckit ner en slang i halsen på honom och sugit rent för att hjälpa honom att andas, och hållit honom upp och ner och daskat honom i baken. För Per som såg allt detta så var det nog ganska hemskt.
Efter ett tag så kom de i alla fall tillbaka med honom till mig, och vi fick slappna av i förlossningsrummet tillsammans ett bra tag innan det var dags för hela familjen att åka upp till BB.
Nu får det räcka för ikväll. Återkommer inom kort med resten av denna fantastiska och omtumlande vecka!
Kommentarer
Postat av: Jessica
Åh vilken härlig historia. Jag skrattar o gråter omlott. Kram till er alla från Gävle
Postat av: sabina
jag håller med föregående talare.. underbart vännen.. känns nästan som att man var med er där när man läser dina ord. kramar
Postat av: Lisa K
Du skriver väldigt fint, tårarna flödar. Ditt frieri var verkligen minnesvärt, han måste ha blivit så paff ler
Ha nu en underbar tid tillsammans och njut. Inga måsten utan bara var.
Massor med varma kramar
Postat av: Mormor Inger
Älskade barnbarnet Tiam!
Välkommen till världen! jag är sååå glad att få komma till er redan till helgen och se på dej och hålla dej i mina armar. Längtar!
Kram till dej, mamma Josefin och pappa Per!
Postat av: Elina
Väldigt kul att läsa, synd att du skulle behöva ha det så jobbigt, men starkt jobbat och desto större lycka när man kämpat hårt;) Kul och annorlunda frieri. Njut som sagt av er första tid, även om det är tungt ibland, så är det en fantastisk tid som aldrig kommer tillbaka och som går förbi alldeles för fort. Kram Elina
Postat av: Vivo
Hallå vännen/vännerna!!
Nu har jag också hittat hem från värmen (till KYLAN!) och uppdaterar mig lite på din blogg- ringer sen och får en personlig uppdatering!! :)
Gud vad härligt du skriver, känns verklgien som att man är delaktig i Tiams födelse! Jätteroligt att få höra hur allt gått till osv! Du är som en levande uppslagsbok- den dagen jag är i samma situation kommer du få va min egen uppslagsbok och förklara allt för mig:)
Kram kram och hoppas allt är bra med er alla!!
Trackback
