Trist och tråkigt + sjuk Per
Jag tog bilen ner till stranden för att promenera lite där, och det var ju i alla fall dagens höjdpunkt kan man väl säga - att i alla fall komma ut ur huset!
Men det är väl ändå tyyypiskt.. Just nu när jag har fått nog av detta och verkligen önskar med varje fiber av min kropp att nåt ska sätta igång så går Per och blir sjuk så att det bästa nog vore om det dröjde ett gäng dagar till så han hinner återhämta sig. ÅÅÅÅÅH, jag önskar jag kunde ta en sömntablett och bara sova till typ på torsdag eller nåt.
Igår var Per och jag ute och gick i det strålande solskenet, det var verkligen jättefint och härligt, men ingen av oss kunde riktigt njuta av det för vi var båda för trötta och slitna för att riktigt kunna hänge oss. Sen när vi kom hem så planterade jag vinterväxter i våra krukor på baksidan, men enda effekt att jag fick ont i ryggen och blev ännu mera sliten. Eller ja - jag hade i och för sig oregelbundna värkar från kl 21.30 till kl 4 ungefär sen efter det, men sen dog det ut igen så det hade man ju inget för.
Men men, imorgon är det i alla fall måndag, och då ska jag ut och gå med Lina (kanske, om vi nu lyckas styra ihop det), till barnmorskan, och sen äta lunch med numera också lediga Karin! Åh vad det är skönt att nån annan också ska gå hem och vänta, då kanske vi kan roa varandra, för det här GÅR JU INTE längre.
Jag inser att jag bara har en dålig dag idag, för så himla illa är det ju kanske inte, men ändå. Ni ska vara glada att jag i alla fall skippade det mer filosofiska det-här-kan-väl-aldrig-bli-bra-inlägget som jag egentligen planerade för...
Med förhoppning om en roligare rapport imorgon. Fridens.
Misströsta inte, det är ju inte ens dagen D ännu! Passa på att njut, avundades dig supermycket när jag läse om ditt härliga bad häromdagen, som du själv skrev att någon annan sagt så är det inget man hinner med när man har barn. Har kommit fram till att man överhuvudtaget inte har någon tid för roliga saker för sig själv. Den tid man har utan Elliot går åt till vardagsbestyr, så hobbygrejer får vänta så känn ingen stress (men jag förstår dig, det gjorde jag också)!!!
Jadu Jossan. Du är verkligt levande. Jag var van från mitt hem att det idealiska är att inte brusa upp, inte ha humörsvängningar, inte bråka, inte tjata, utan när friktioner uppstod skulle man bara gå åt sidan.
Så levde jag också. OCH JAG TRODDE JAG GJORDE RÄTT. Men en dag börjde en inre vulkan göra sig påmind. En mängd återhållna reaktioner börjde nu bilda en expolsiv gas...och snart kom det små utbrott. Och jag förundrades - jag hade inte dåligt samvete efteråt, kände mig inte alls misslyckad (som jag hade förväntat mig) utan JAG MÅDDE BRA.
Så har du hela ditt liv sluppit känna att man måste hålla inne sina känslor, dämpa sina reaktioner. Du har lärt dig att DU FÅR LEVA OCH ATT LIVET FÅR SYNAS OCH HÖRAS.
Tänk om du hade kunnat lära mig det när jag var i din ålder.
Att reagera är att släppa in frisk luft i själen.
Kram
