Nä nu måste jag bara...
Nu har jag gått i flera veckor och tänkt på saker som jag vill blogga om, men precis som Elina konstaterade när hon började jobba så är det inte så himmelens självklart vilken tid på dygnet som är bloggtid längre. Stiga upp, skynda till tåget, jobbajobba, åka till kontoret, jobbajobbajobba, till tåget, jobbajobba, komma hem, lekalekaleka, välling, godnatt, middag, dödstrött. Men det är kul alltså! Bara lite intensivt.
Nu har jag iaf ätit lunch på nio minuter för att få en stund över till att skriva en stump.
Förra måndagen bytte jag jobb. Nu är jag gruppchef (eller noga räknat för er som är insatta så är jag alltså continental deputy manager för en fransk/svensk grupp, vilket i just mitt fall innebär att jag permanent agerar chef för den svenska delen av gruppen). Det är väldigt annorlunda att vara chef mot att vara projektledare. Det är lite som att vara förälder på det sättet att mitt jobb går ut på att försöka utveckla individer och arbetssätt så att de har det så bra så möjligt och har förutsättningarna att prestera så bra som möjligt. Det är så ovant att inte fokusera på lastbilar och produktutveckling, utan vända all sin fokus på individerna som bidrar till att se till att det så småningom finns skitbra och tuffa lastbilar där ute. Heeelt annorlunda.
Det är mycket svårare att inte ta med sig problem hem bland annat. Det är en annan sak när problemen man tampas med på jobbet berör personliga tragedier och livsöden, än när det handlar om tidplaner och budgetar. Man kan inte låta bli att bli engagerad och berörd.
I helgen drömde jag om vad som hade hänt i veckan. Det har jag inte gjort på flera år. Men det tar väl lite tid att ställa in sig på att så här är det nu. Jag kommer att bli bättre på att kunna sortera även livsöden och liknande in i jobbfacket och behandla den informationen som ett arbetsredskap. Jag måste förstå att min uppgift är inte att agera psykoterapeut, utan att använda den vetskap jag har till att tolka, förstå och ge förutsättningar att jobba utifrån densamma. En saftig utmaning.
Så till valet, jag kan inte låta bli att kommentera detta. Jag somnade kl nio i söndags, så jag var inte fullt medveten om resultatet, även om jag såg de första vallokalsundersökningarna innan jag knoppade in. På vägen till jobbet igår skippade jag att jobba, och läste in mig på valet istället. Jag stod förundrad inför det faktum att SD inte bara hade fått långt fler röster än jag någonsin befarat, utan även fått fler röster än både V och KD! Inte för att jag sympatiserar speciellt med varken V eller KD, men jag skulle fortfarande när som helst välja dem framför att ett parti som SD kommer in i riksdagen. Det som skrämmer mig mest är väl kanske inte de ämnen de väljer att ta upp (även om det också känns främmande), utan att det verkar som att många verksamma i partiet inte är "politiskt intelligenta", inte insatta i sina ämnen och kanske mer delaktiga bara för att vara lite obstinata. Shit vad läskigt.
När jag kom till jobbet så hade jag en obehaglig klump i magen. Räknade snabbt ut att om nästan 6% röstat SD så borde ungefär 15-20 pers av dem som jag delar kontorslandskap med ha röstat på dem. VA?? Vem??? Jag förstår inte. Det känns så läskigt att ingen ens står för det heller. Det är som att de är en secret society som verkar i det fördolda. Om det nu är så rätt - stå för det! Proklamera era åsikter så man har en chans att bemöta eller diskutera mer er i alla fall! Jag vet att man inte behöver säga vad man röstar på, men just i det här fallet skulle jag gärna vilja få ett ansikte på vem SD-personen i vardagen är och står för. Om det är någon som läser min blogg och röstar SD så får ni gärna maila mig eller inboxa mig på facebook. Jag lovar att göra mitt bästa för att inte fördöma dig, men jag kan inget lova. Jag vill dock gärna veta hur ni tänker.
För övrigt läste jag ett citat i Metro imorse. En 22-årig nytillsatt riksdagsledamot för SD som fick kommentera att komma in i riksdagen sa något i stil med (OBS, ej exakt citat): Schysst, 60 papp i månaden och gratis boende i Stockholm. Vilken tur att han ska hjälpa till att styra vårt land.
Sist men inte minst så har Ulf och Ebba (Tiams kusin och hennes pappa) varit hos oss den senaste veckan. Under helgen blev vi även förstärka med farmor och farfar. Firade Tiam lite i förskott, och han fick äta tårta för första gången (princess såklart) helt själv. Det blev ett kladdkalas som hette duga, men kul hade han! Det finns fortfarande tårta på x antal ställen i uterummet... Han har dock varit lite sjuk sen i torsdags, febrig och snorig, så han har haft lite kämpiga dagar men nu är han nog på väg åt rätt håll. Det hänt en världsomvälvande grej också, men nåt måste jag ju lämna till Per att blogga om... :-) Jag lovar att berätta i slutet på veckan om han inte gjort det!
Bilder kommer sen, nu är det slut på lunchen!
Nu har jag iaf ätit lunch på nio minuter för att få en stund över till att skriva en stump.
Förra måndagen bytte jag jobb. Nu är jag gruppchef (eller noga räknat för er som är insatta så är jag alltså continental deputy manager för en fransk/svensk grupp, vilket i just mitt fall innebär att jag permanent agerar chef för den svenska delen av gruppen). Det är väldigt annorlunda att vara chef mot att vara projektledare. Det är lite som att vara förälder på det sättet att mitt jobb går ut på att försöka utveckla individer och arbetssätt så att de har det så bra så möjligt och har förutsättningarna att prestera så bra som möjligt. Det är så ovant att inte fokusera på lastbilar och produktutveckling, utan vända all sin fokus på individerna som bidrar till att se till att det så småningom finns skitbra och tuffa lastbilar där ute. Heeelt annorlunda.
Det är mycket svårare att inte ta med sig problem hem bland annat. Det är en annan sak när problemen man tampas med på jobbet berör personliga tragedier och livsöden, än när det handlar om tidplaner och budgetar. Man kan inte låta bli att bli engagerad och berörd.
I helgen drömde jag om vad som hade hänt i veckan. Det har jag inte gjort på flera år. Men det tar väl lite tid att ställa in sig på att så här är det nu. Jag kommer att bli bättre på att kunna sortera även livsöden och liknande in i jobbfacket och behandla den informationen som ett arbetsredskap. Jag måste förstå att min uppgift är inte att agera psykoterapeut, utan att använda den vetskap jag har till att tolka, förstå och ge förutsättningar att jobba utifrån densamma. En saftig utmaning.
Så till valet, jag kan inte låta bli att kommentera detta. Jag somnade kl nio i söndags, så jag var inte fullt medveten om resultatet, även om jag såg de första vallokalsundersökningarna innan jag knoppade in. På vägen till jobbet igår skippade jag att jobba, och läste in mig på valet istället. Jag stod förundrad inför det faktum att SD inte bara hade fått långt fler röster än jag någonsin befarat, utan även fått fler röster än både V och KD! Inte för att jag sympatiserar speciellt med varken V eller KD, men jag skulle fortfarande när som helst välja dem framför att ett parti som SD kommer in i riksdagen. Det som skrämmer mig mest är väl kanske inte de ämnen de väljer att ta upp (även om det också känns främmande), utan att det verkar som att många verksamma i partiet inte är "politiskt intelligenta", inte insatta i sina ämnen och kanske mer delaktiga bara för att vara lite obstinata. Shit vad läskigt.
När jag kom till jobbet så hade jag en obehaglig klump i magen. Räknade snabbt ut att om nästan 6% röstat SD så borde ungefär 15-20 pers av dem som jag delar kontorslandskap med ha röstat på dem. VA?? Vem??? Jag förstår inte. Det känns så läskigt att ingen ens står för det heller. Det är som att de är en secret society som verkar i det fördolda. Om det nu är så rätt - stå för det! Proklamera era åsikter så man har en chans att bemöta eller diskutera mer er i alla fall! Jag vet att man inte behöver säga vad man röstar på, men just i det här fallet skulle jag gärna vilja få ett ansikte på vem SD-personen i vardagen är och står för. Om det är någon som läser min blogg och röstar SD så får ni gärna maila mig eller inboxa mig på facebook. Jag lovar att göra mitt bästa för att inte fördöma dig, men jag kan inget lova. Jag vill dock gärna veta hur ni tänker.
För övrigt läste jag ett citat i Metro imorse. En 22-årig nytillsatt riksdagsledamot för SD som fick kommentera att komma in i riksdagen sa något i stil med (OBS, ej exakt citat): Schysst, 60 papp i månaden och gratis boende i Stockholm. Vilken tur att han ska hjälpa till att styra vårt land.
Sist men inte minst så har Ulf och Ebba (Tiams kusin och hennes pappa) varit hos oss den senaste veckan. Under helgen blev vi även förstärka med farmor och farfar. Firade Tiam lite i förskott, och han fick äta tårta för första gången (princess såklart) helt själv. Det blev ett kladdkalas som hette duga, men kul hade han! Det finns fortfarande tårta på x antal ställen i uterummet... Han har dock varit lite sjuk sen i torsdags, febrig och snorig, så han har haft lite kämpiga dagar men nu är han nog på väg åt rätt håll. Det hänt en världsomvälvande grej också, men nåt måste jag ju lämna till Per att blogga om... :-) Jag lovar att berätta i slutet på veckan om han inte gjort det!
Bilder kommer sen, nu är det slut på lunchen!
Kommentarer
Trackback
