Life by Josse

Oj nu är det så där mycket att berätta igen (vore verkligen MYCKET lättare att skriva oftare). Men men, vi börjar väl där strax efter nyår.

Som jag skrev tidigare i bloggen så åkte jag och Tiam hem tidigare från Lycksele för att påbörja inskolningen på dagis. Vi hann vara där en dag innan mardrömmen började.. På natten mot 4 januari fick jag en sjukt aggresiv vinterkräksjuka. Utan att beskriva för noga så stod det klart rätt tidigt att jag inte kunde ta hand om Tiam själv i alla fall. Men det var ju natt, och jag tänkte att det blir nog bra innan han vaknar. Några timmar senare höll jag på att tappa medvetandet av all våldsam aktivitet och insåg att nu var goda råd dyra - jag var tvungen att få någon som tog hand om Tiam om jag svimmade av och kanske slog mig illa. Med Per i Lycksele och ingen släkt i närheten så uttömdes snabbt alternativen. Här i Falkenberg känner vi bara familjer med små barn, och eftersom jag var så illa däran så kunde jag inte tänka mig att ringa någon av dem och riskera att någon liten skulle bli så sjuk. Återstår bara 112 - jag ringde dem och sa att någon måste ta hand om min ettåring eftersom jag höll på att tuppa av. De skickade till att börja med ambulans, men kom snabbt fram till att det var bättre att Tiam sov vidare i sin egen säng. Det hela slutade med att äldrevårdsjouren kom och tittade till mig några gånger under natten så att jag fortfarande levde.. Jag kunde börja röra mig vid fyratiden på morgonen, och 6.15 började Tiam spy... Kl 12 kom Per hem efter att ha tjatat sig på ett tidigare flyg, och sen dagen efter var det hans tur... Han blev lika dålig som jag vilket var hemskt men fortfarande lite skönt att han förstod hur jag hade haft det!

Ingen inskolning blev det den veckan, så vi fick ta nya tag förra veckan igen då. Kändes väl sisådär i början, då jag inte tyckte att han var trygg där då vi skulle börja lämna "på riktigt", men nu känns det lite bättre. Kan kanske bero på att Per lämnar alla dagar, så jag behöver inte se någon gråt vid lämning eller så, men personalen säger också att han har blivit tryggare.

På jobbet är det lite halvkaos. Jag har massor att göra med affärsplaner, utvecklingssamtal, lönedelgivningar, lastbilar som inte går, konsulter som ska in, investeringsbeslut... ja listan kan göras hur lång som helst, och mitt i det så ska jag gå 13.15 på måndag och torsdag för att hämta på dagis! Det positiva är att det är så himla kul att hämta på dagis! Jag längtar hela vägen på tåget, och inget kan slå hur glad han blir när man kliver in där!

På kvällarna är vi i bröllopsbranschen, jag och min blivande make. Vi pysslar och planerar och står i, bockar av i att-göra-listor, mailar och ringer runt till alla involverade. Är man inte involverad redan så går man ändå inte säker. Nu är det mycket att göra så vi delegerar för brinnande livet! Nu känns det dock som att det börjar tunna ut lite, det viktigaste är satt, och de mest tidsödande grejorna är avklarade. Puh!

På tal om bröllop så har jag ju fått en till fantastisk möhippa!! Lördagen den 15 januari vid nio-tiden så började en bil tuta hysteriskt på vår gata. Stressad som man blev rusade jag ut för att få tyst på dem (fattade ganska direkt vad det rörde sig om). I bilen satt två helt maskerade personer som stack ut en lapp genom rutan: "packa bla bla bla...". Det var bara att rafsa ihop det man kunde och hoppa in i den för dagen partydekorerade minibussen. Nästa uppdrag var att leta rätt på lite grejor på netto, typ bananer, mjölk och diskborstar. Där hittade jag Lisa Ö, Nina, Camilla och Emma!! Döm om min förvåning och glädje över att de åkt så långt bara för mig! Jag grät av glädje och hoppade in i bussen igen. Vi åkte hem igen till huset och där fanns Eva, Lina, Karin och Marie också. Jag fick gissa på de maskerade i bussen och satte Ida och Erika rätt snabbt. Jag blev lika glad igen och hoppade in i bussen för färd mot Göteborg. Väl där möttes jag av Jennie, Christina, Johanna S, Johanna T, Helena och Sarah - det fanns ingen ände på folk som ville dela min dag och jag var lycklig. Vi gick in i ett hus och där fanns en studio där jag fick spela in en låt. SUPERKUL men det lät nog förfärligt. Helt ouppvärmd (nästan :-)) och ett par tonarter för högt ylade jag ur mig något och hoppas på the miracles of autotune.. :-) När jag stod där och gastade som värst så dök plötsligt Hanna och Åsa upp också - snacka om uppslutning, oh my god! Efter detta åkte vi hem till Marie och åt lunch, sedan bar det av till Friskis för ett Schlagerdanspass (schlager var liksom dagens tema), och efter detta hamnade vi sedan högst upp i Canonskrapan för relax, mingelbingo och middag med diverse aktiviteter. En helt fantastisk dag som jag aldrig kommer att glömma helt klart!!

Nu kan jag väl inte med att skriva mer i ett inlägg! Hörs en annan dag.