Life by Josse

Jag hade verkligen inte förstått vad trots var innan jag hade ett eget barn som kämpade med detta. Jag trodde att det enbart handlade om att testa gränser, göra lite "busiga saker" som man inte får, eller säga nej till allt.

 

Föga anande jag hur mycket jobbiga känslor som skulle rusa omkring i den lilla kroppen, som maror som sliter i honom. När han skriker och kastar sig från sida till sida och svarar "jag vet inte" på frågan varför han är så ledsen, då förstår jag att det där med att testa gränser, det är bara en liten liten del av allt som pågår i honom.

 

Här en kväll satt han och jag i hallen i 1,5 timme. När han och Per kom in efter att ha varit ute och skottat så brast det bara för honom. På grund av något oviktigt, som att vantarna satt på fel hand eller något. Det spelar nästan aldrig någon roll vad som utlöste det hela, efter några minuter är det glömt för då handlar det om att släppa ut frustrationer, få vara arg på någon eller något en stund så det känns bättre sen.

 

Just den här gången lyckades jag vara en bra mamma. Jag spenderade dessa timmarna med att försöka ösa kärlek, trygghet och (oönskade) omfamningar över den sparkande, knytnävsvevande och fräsande lilla ångmaskinen tills det jobbiga hade gått över. Men tro mig... de allra flesta gånger har jag inte den tiden/tålamodet/orken att göra det. Det är ju inte så att jag någonsin skulle påstå att hårda ord skulle vara att föredra framför kramar, men jag är bara människa. Även fast jag är mamma.

 

Jag hoppas verkligen att den här "fasen" snart är över. För både Tiams och min skull. Vi behöver få ta det lite lugnt och bara ha det bra och tycka om varandra.