Life by Josse

Än så länge är jag alldeles för risig, och nu börjar Per krokna också, så vi får väl hoppas att det inte bara blir sängliggande av den veckan. 

Nu vila lite så jag orkar ta tag i jobb och packning. 

Med vänlig hälsning, Mrs Mancold

Jag har blivit TOK-förkyld. På typ en timme hände det. Jag satt i soffan i förrgår kväll och så helt plötsligt var jag sjuk. Och det är supersynd om mig.

 

Igår hade jag några viktiga kundmöten inför hösten, och allt talar för att det blir precis som jag har önskat. Hoppas, hoppas att det inte innebär att jag i så fall måste ha otur med något annat, det känns lite som att det är vår tur att ha lite medvind nu. Mer om detta när det i så fall är helt spikat.

 

På tal om medvind fick vi beskedet från Länsstyrelsen i brevlådan idag. Vår grannes överklagan på vårt bygglov AVSLOGS! Wihoo! Ett steg i rätt riktning i alla fall, även om risken är stor att han överklagar till nästa instans också. Han har tre veckor på sig att överklaga, efter att han skickat in sitt delgivningskvitto, så vi kommer i alla fall att veta ganska snart om vi ska sitta fast i domstol ett år till eller om vi får börja bygga till hösten.

Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun...

I onsdags var det EM-kval i basket här i stan, för damerna. Jag drog med mig Erika och gick på matchen, och vilket drag! Typ 1800 i publiken, övriga basketsverige lyckas producera en tre-fyrahunda i bästa fall. Luleå är verkligen Sveriges bästa basketstad! För egen del blir jag förvånad gång på gång över hur kul jag tycker det är att kolla på basket, kanske Per får lite konkurrens om att gå på matcher till hösten (i hans fall hockey).

 

I helgen var vi på Pite Havsbad. Jag hade planerat en liten överraskningssemester tillsammans med Andreas, Maria och Tilde från Lycksele, och det blev succé! Fint väder och ett paradis för barnen med stora lekparker, äventyrsbad och lekland. 

Sötisar!

Lite kallt på kvällen!

Fullt ös!

Sen var det vecka igen som vanligt. 

Tiam hade avslutning på knatteskutt igår. Stolt kille fick medalj!
Hann inte klippa gräset idag heller...

När jag kom hem var jag så trött att jag landade i soffan istället för vid skrivbordet, så nu är jag uppdaterad på Jack Bauer och inte lika mkt på den ekonomiska avstämningen jag skulle göra. Well well. 

God natt. 

Djupa andetag som sagt, det är över om ett år...

 

Imorse vaknade Emrik kl 05.07. "Det är MIIIIN lastbil" hörde jag från hans rum, troligen en rest från någon dröm. Kl 05.08 var det fullt utblommade trotsutbrottet ett faktum, och Per kom också upp för att hjälpa. Han försökte, jag försökte, men till slut insåg vi att det bara måste få komma ur honom. När det värsta passerat brottade jag ner honom i vagnen och gick på en promenad. Tog inte mer än 200m så var han nöjd och sjöng Imse vimse. Det blev bara en kort promenad av tidsskäl, men OJ vad det gjorde gott för både honom och mig. Att mitt goda humör försvann på några minuter när jag kom hem och Tiam satte till med gnällhumöret är sen en annan historia...

 

 

Måste skriva en rad om gårdagen också. Det var krattning och grillning på dagis på eftermiddagen, redan kl 15.30 skulle man vara där. Hade inte riktigt koll på att det var, men snappade upp det i sista minuten. Var sjukt nöjd med att jag lyckades ta mig loss och kom dit med både picknickfilt och krattor till mig o barnen. Då visar det sig att jag nog är den enda som inte läst pappret där det står att i år ska alla familjer ta med sin egen matsäck... Så då vann man bästa-mamma-priset igen. Eller inte. Som tur var fanns det kära vänner där som kunde rädda oss med goda hamburgare! Tack Pia, Minna och Jonas!

 

 

För några veckor sedan gjorde jag en detoxkur för att rensa kroppen efter en period med mycket skräpmat, starka mediciner för axeln och aaaalldeles för mycket kaffe. Jag googlade runt efter en bra kur att äta som INTE innebar att bara dricka juice i en vecka, utan jag ville att jag skulle få äta riktig mat och vara mätt hela tiden, även om det kanske inte skulle bli världens roligaste mat.

 

Jag hittade en som var baserad på tranbär, som tydligen har en starkt renande effekt utöver att det är bra för ph-värdet i kroppen (som alla som har haft UVI redan vet :-), och förutom att dricka litervis med tranbärskoncentrat så fick man äta typ grönsaker och proteiner i alldeles tillräcklig mängd för att vara helt nöjd.

 

Det kändes ju bra förstås att "vara lite nyttig" men dessutom, på dag 6 hände det. Jag vaknade upp och kände en energi som jag inte har varit i närheten att ha på många år! Jag bara orkade och orkade! Jag städade, lekte, jobbade - allt med samma fart och dessutom med ett leende! (Ok, inte hela tiden. Men nästan.) Energin hängde kvar, och varje dag blev jag lika förvånad över att det fortgick.

 

Ett tag efter att kuren var avslutad kom den smygande igen, den där tröttheten, oviljan, det gruvarsamma. Och nu är jag där igen som den trötta glåmiga urkassa tjatmamman som ingen vill ha att göra med - allra minst jag själv.

 

Så nu är jag på dag 1 igen, bra kost, promenader, frisk luft. Kanske inte lika strikt som under själva detoxen, men energin - den SKA jag ha tillbaka!

 

En liten dagens bild också. Tiam fick cykla ända till morfar med sin nya cykel!

 

Det har gått ett halvår sen jag skrev, men jag går fortfarande runt och tänker i bloggande, formulerar rubriker och planerar kort precis som att jag ska skriva när som helst. Jag har inte skrivit för att jag har tänkt mig att man "måste" ha en viss frekvens, men nu tror jag att jag struntar i det och gör lite som jag känner.

 

Är fortfarande lite i chock efter att morgonen inletts av ett av Emriks trotsutbrott. Förorsakat av ingenting, och ingenting hjälper. Som det är nu kör jag mest att han får ligga och skrika och slå av sig för sig själv, då brukar det gå över och sen kommer han när han är på banan igen.

 

Status hus: Vi har ett godkänt bygglov, men vår käre granne har överklagat till Länsstyrelsen. Beslut från dem väntas nästa vecka, efter några månaders handläggning. Det är alltså samme granne som från början förhindrat oss att få bygglov genom att klaga på byggnadshöjden. Nu är det detaljer kring vårt inbyggda garage som tydligen stör honom. Med andra ord har han nu satt käppar i hjulet för oss i drygt 8 månader. Vi hoppas att det kommer att vara över nu, men systemet tillåter honom att gratis och utan prövningstillstånd fortsätta ytterligare en instans, till mark- och miljödomstolen, så vi får se vad den närmaste månaden ger. Detta innebär alltså att vi fortfarande inte har börjat bygga, och bor kvar i vårt hyrda hus ett tag till.

 

Status jobb: jag kör på med Incita, mitt egna bolag. Framtiden är oviss, står lite i ett vägskäl och har några erbjudanden att ta ställning till. Lyxproblem, men ändå lite ångestskapande.

 

Status familj: Vi harvar på, fortfarande lite svårt att få ihop livet för oss. Tiam och Emrik är verkligen brorsor i vått och torrt, leker både hemma och på dagis, men lillebrorsan är lite av en tuffing och Tiam åker på spö med jämna mellanrum. Jag skulle ljuga om jag sa att livet var lätt, men ljusglimtarna är stora och kommer oftare.

 

Ett halvår i bilder:

 

 

I söndags var det premiär för Tiam i de stora scenernas värld. Tiam hade dansuppvisning på Kulturens Hus stora scen inför 950 personer i publiken. Helt själva stod de små pluttarna där utan nån mamma eller pappa inom räckhåll och bara dansade loss.

 

Sjukt imponerad av att "dansfröken" tog med sig alla 15-20 fyraåringarna kl 10.15 för genrep, och sen träffade vi dem inte igen förrän 13.15 efter showen. Däremellan hade fröknarna tagit hand om alla toabesök och fruktstunder för att inte tala om all logistik för alla dessa barn, galet bra gjort!

 

Filmen som förevigad världshändelsen återfinns nedan!

 

 

Har nu spenderat en vecka i USA, mestadels med jobb, men nu på slutet lite fritid också.

 

Jag började i Greensboro, NC, där jag höll utbildningar på Volvos högkvarter för produktutveckling. Det funkade jättebra, jag upplever amerikaner som easygoing och positiva generellt, och det gör att det går lätt att utbilda här också.

 

 

 

Tyvärr fick jag problem med magen i början på veckan (har haft det förra veckan i Sverige också, fick tom åka in akut), så de första dagarna spenderades i sängen när jag inte var på jobbet. Hur som helst så kvicknade jag till i mitten på veckan, så då kunde jag gå ut och äta med min gamla kompis Anders och hans fru som bor här.

 

När jag kom hem från middagen med Anders och Sarah satte jag mig i sängen med datorn. Insåg att det droppade i badrummet och undrade vilken kran jag lämnat på glänt, för det droppade en hel del. Gick dit och fick se att det droppar FRÅN TAKET! Mitt på taket droppade det, nästan rann, och golvet var helt blött. När jag lyssnade hörde jag kranen från våningen ovanför, och jag insåg att den varit på ända sen jag kom hem. Någon där ovanför måste börjat fylla badkaret och somnat/tuppat av! Ringde front desk om det och de frågade "do you think we should call the people upstairs?" Öh.. JA?! Nästa morgon tryckte jag försiktigt på taket och det var helt svampigt och knakade, yikes!

 

 

Fick också chansen att överraska en annan vän, Joe, som nästan fick en heart attack när jag dök upp från ingenstans. Jag och Joe har känt varandra i tolv år och alltid hållit varandra uppdaterade med latest and greatest om våra liv och familjer.

 

Greensboro är verkligen ingen metropol, men när det kommer till shopping så finns det mesta där. Med en bil och navigation kommer man långt! Jag fascineras över shoppingområdet Friendly Center. Det är som en liten by av hus med 4-5 affärer i varje, och så långt är det ju fine. Men det finns alltså bara bilvägar mellan husen! Du kan liksom inte strosa omkring där, utan du kör tll huset som innehåller din affär, sen hoppar du in i bilen igen och kör till huset bredvid (typ 50-100m) och parkerar igen för att gå in där. Sen kör du vidare till nästa, osv, osv. Inte bara miljöovänligt, sjukt jobbigt också! In, hitta plats, ut, in, hitta plats, ut.

 

Fredag eftermiddag åkte jag vidare till NYC, så här är jag nu. På fredag kväll hann jag inte med så mycket, men jag var ute en sväng, satt på en restaurang och tittade på myllret på Broadway. Bor på gränsen mellan Little Italy och Soho, och tog en sväng förbi The Mercer på vägen hem också bara för att se om någon världskändis möjligen var på plats för närvarande, men de verkade hålla hus annorstädes den kvällen.

 

Igår var jag äntligen på 9-11 memorial. Har velat gå dit förut, men det har inte blivit av. Säkerheten för att komma in var minst sagt rigorös, det var precis som att flyga med säkerhetskontroll, ta av jacka, scanna väska mm. Väl inne lyckades jag ta rygg på en inspirerad guide som berättade om varför "vattenfallen" där inne ser ut precis som de gör. Det finns massor med symbolik i dem som man aldrig har tänkt på (men jag ska inte tråka ut er med det nu).

Efter det rev jag av de tre obligatoriska stopp jag planerat in: Century 21, Express och Victorias Secret. Gick faktiskt inte in på en enda affär förutom dessa tre. Men det tog ändå hela dagen... :-) Efter att ha vilat en stund på hotellrummet gick jag ut och åt i Little Italy, jättegott och mysigt även fast jag var ensam.

 

 

Nu blir det en tur till Toys r us på Times Square för att köpa de sista presenterna till pojkarna och sen börjar hemfärden! Sen ska momsen in på tisdag, så jag behöver inte fundera på vad jag ska göra när jag kommer hem i alla fall...

Sitter på hotellet i Greensboro där jag ska jobba kommande vecka. Klockan är 1.30 svensk tid, men jag ska försöka hålla mig vaken någon timme till så jag får dygnet rätt så fort som möjligt. Det är dessutom tidsomställning till vintertid här inatt, men jag har inte en aning om vilket håll klockan ska ställas om för det. Tur telefonen ställer om sig automatiskt!

 

Fördrev lite tid med att åka iväg till en affär och köpa lite snacks, och blev påmind om varför jag gillar att vara här. Jag vet nu att just den macken blev rånad förra veckan, och att hon som är föreståndare skulle ha jobbat då men bytte bort just det skiftet. Hennes flickvän har åkt för att göra en post-graduate i England och ska få åka på en studieresa till Ryssland. Hon har också en kusin som bor i Italien, och har samma problem med sitt kreditkort som det blev med mitt svenska. Hon har bytt cigarettmärke eftersom hon hostade upp blod för att det fanns glasfiber i de förra hon rökte (uuäääh!), och gillar sitt jobb för att hon gillar att prata med folk (no shit). Allt det på 5 minuter. :-)

 

Mitt hotellrum är större än de flesta lägenheter jag bott i, och jag har en jacuzzi på rummet. Hej Southern hospitality!

 

Gymmet ligger precis tvärs över korridoren från mitt hotellrum, så jag antar att det betyder något... Så imorrn blir det jobbprepp, träning och en sväng till shopping mallen tror jag!

Emrik: "tåta, tåta, tåta" (tårta)

Jag: "va, vill du ha tårta?"

E: "jaaaa"

J: "men vi har ingen tårta"

E: "näää". Tyst en stund. "Slass?" (glass)

J: "tyvärr, det har vi inte heller" (vilket i och för sig var en lögn)

E, i ett sista desperat försök: "fafa?" (farfar är uppenbarligen ett säkert kort för godsaker :-)

Emrik är sjukt bestämd. Han bestämmer själv vad djuren heter ("Kokodil", "Det är en elefant Emrik", "Nej. Kokodil.") med ett eftertryck som inte lämnar öppet för diskussion. Det senaste är städandet. Det gäller att hålla öronen öppna för ordet "käp", för då har han hittat något som han avgjort måste vara skräp och sedan går och kastar i kökssoporna. Senaste veckan har jag fiskat upp en tandborste, lite jobbpapper och mitt visakort (!!) därifrån.

 

Livet som konsult går upp och ner. Det är fortfarande verkligen superkul, men osäkerheten är stor. Nyss trodde jag att beläggningen var säkrad åtminstone tom februari, men ett mail senare visar det sig att jag kanske bara är fullbelagd november ut. Men det kommer ju liksom med det här sättet att jobba, så det är bara ut och sälja för allt vad tygen håller. Men sen på fredag har jag ett möte, och då kanske jag har fullt till februari igen. And so it goes...

 

Tiam fick några spel när han fyllde år. Han älskar att spela dem, men kan inte acceptera att förlora.

 

Under pågående spel:

T: "Mamma, jag älskar dig till rymden och tillbaka till vårat hus"

J: "Tack älskling, det var gulligt sagt. Jag älskar dig lika mycket jag med."

 

Några sekunders tystnad.

 

T: "Jag har inte sett Mars."

J: "Va? Vad menar du?"

T: "Jamen jag menar att jag inte har sett planeten Mars. Den finns ju inte med på google earth."

J: "Öh, nej just det."

T: "När jag blir astronaut och hoppar in i min rymdraket så kan jag se den. Då ska jag titta på Mars. Och Jupiter. Godnatt."

Sitter på Friends och jobbar en liten stund mellan möten. Bredvid mig sitter tre äldre damer och fikar och pratar så det står härliga till. Hör hur de gör upp om nästa fika, den 6 november ska det vara. På Gustav Adolf-dagen.

 

Jag reser mig för att hämta kaffe, och när jag kommer tillbaka står tanterna och tar på sig jackan, och blockerar därmed min väg. De ber så mycket om ursäkt, men jag försäkrar dem om att så bråttom har jag inte. En tant vänder sig mot mig innan de går och säger, urskuldande, "vi sitter bara här och babblar". Jag svarar att jag önskar att jag också babblade med kompisar istället för att jobba, men att min tid kanske kommer. Det sista hon säger innan hon går är "jag hoppas det lilla vän, att du också får en sån tid". Det hoppas jag med.

Skyndade till bankomaten härom dagen för att ta ut pengar. Framför mig stod redan en äldre herre (typ 100+) och tog låååång tid på sig. Efter några minuter av irritation började jag lägga märke till vad han gjorde. Han hade svåra skakningar, och försökte med sin vänstra hand stadiggöra sin högra nog mycket för att få in kortet i den smala springan. Han misslyckades gång på gång. När han väl fått in det tog han ett kontoutdrag, antagligen var han tveksam om han hade nog för att ta ut det han önskade. När detta var gjort skulle han in med kortet igen och samma procedur utspelade sig.

 

Jag ville så gärna gå fram till honom och erbjuda mig att hjälpa honom. Men likt barnet som blivit lärt att inte ta godis från främmande gubbar så har säkert de flesta pensionärer idag blivit varnade för "unga" som med vänlig framtoning lurat, rånat eller överfallit gamla och försvarslösa, så det slutade med att jag bara stod där. Rädd för att jag skulle skrämma honom om jag närmade mig i hans försvarslösa situation. Hemskt. Hur blev det så här?

 

Idag har Tiam, tyvär på sorligt förekommen anledning, konfronterats med döden för första gången. Han har många frågor, och jag har få svar att ge. Känner mig rådvill, hur gör man för att inte skrämma men ändå förmedla det definitiva med att gå bort? Svårt. Och tungt när man själv känner sån sorg och medkänsla för de närmaste.

Igår var en stor dag för lilla stora Tiam!

 

I övrigt: vi roddar för fullt med bygglovet, kompletterar till höger och vänster med olika grejer, men kanske kanske blir det klart nästa vecka!

Var förbi tomten i förrgår. Vi har fått en flagga där! Lite som om den står där och säger "Ser ni, här är det snart nånting på gång!" Känns FANTASTISKT. Just innan hade jag och kidsen varit förbi på stadshuset och lämnat in bygglovsansökan. Medan barnen levde rövare och sprang fram och tillbaka i korridoren på 7:an så stod jag där och såg henne sätta stämpeln på ansökan full av förväntan. Nu kör vi. På riktigt!

 

Är iväg på en veckolång jobbresa till Göteborg och Lyon. Håller utbildningar i riskhantering för Volvo, ett kul men intensivt uppdrag.

 

Jag brukar ju inte vara så "fjantig" vad det gäller att vara utan barnen. En vecka brukar gå finfint. Kul att komma hem sen, men ingen fara under veckan. Den här gången började jag längta redan dag 2 när jag såg en familj med barn i samma ålder vid frukosten.. Nu efter fyra dagar håller jag nästan på att gå sönder!! Men men, det är ju bara nån dag kvar så är det dags att åka hem igen. Sen blir det samma sväng igen i mitten på september.

 

På tal om barnen ja. Innan sommaren skrev jag ju att Emrik hade börjat gå. Han KUNDE gå ja, men det visade sig att han VILLE visst inte. Inte alls. Nu först, förr-förra veckan började han gå på riktigt. Äntligen, skönt för oss att inte behöva bära runt på honom mera. Dock så ville BVC ta sig en extra titt på hans höfter eftersom han går så utåtvriden med benen och nästan haltar lite, så vi ska dit nästa vecka. Men det är säkert inget, bra att de kollar i alla fall.

 

Tillbaka till jobbtrippen så visade det sig att det var ju mycket förmånligt att resa med avbokningsbara biljetter. Det var ju samma som business liksom, det hade jag inte klykat riktigt (duh..). Så det var lounge, fast track incheckning o säkerhetskontroll, priority bagage mm som hängde med de där biljetterna. Inte mig emot. Stör mig liiiite bara på att de är såååå mycket trevligare mot mig när jag har en sån här biljett. Inte riktigt ok. Jag vet att jag får gratis mat och sitta framför skynket och sånt, men trevlig kan man väl vara mot economy passengers också eller?

 

 

Nu ska jag lägga sista handen vid förberedelserna av morgondagens arbete, sen blir det sängen!