Life by Josse

Hej på er! Det är lite mycket att rodda i just nu, men det händer ju MASSOR på husfronten! Gå in här och läs så länge, så skriver jag mer när jag får lite mer tid över! 

 

https://www.facebook.com/Stenbackens

 

 

Vilken vecka! Grunden till huset har gjutits, jag har jobbat massor med både roliga och jobbiga saker, gjorde ett försök att ha med barnen på jobbet, Per kom hem efter 9 dagar på resande fot, jag har dragit igång operation räddas-vad-som-räddas-kan för min stackars kropp och vi fick en mer dramatisk Halloween än planerat. Hej bara!

 

Huset först då. På måndagen var det lite småregnigt, och jag hade båda barnen med då dagis var stängt, men vi drog till tomten direkt på morgonen med förhoppning om att kolla på betongbilen. Den åkte precis när vi kom, men vi fick ändå en titt på arbetet och pojkarna lyckades typ bada i lervälling - just innan de skulle få följa med mamma till jobbet...

 

 

Väl på jobbet gick det bra i typ 5 minuter innan det började bråkas om det ena och det andra, slagsmål utbröt i korridoren, och promenad bland kontoren urartade till någon slags jaktlek. När vi lämnade bygget kunde man med lätthet följa det spår av betong/lera som barnens skor och kläder släppte ifrån sig vid varje steg. Note to self: man tar med max ETT barn till jobbet. Inte två.

 

Den omnämnda operation räddas-vad-som-räddas-kan innebär alltså att jag börjat träna med en personlig tränare, som dessutom har god kunskap kring muskulära problem och kosthållning. Efter det senaste problemet nu när jag fick ryggskott så var läkare, sjukgymnast och kiropraktor eniga - jag MÅSTE träna för att min kropp inte ska rasa fullständigt. Men hur lätt är det att träna när ena axeln (och därmed också armen) är typ ur funktion?? Jag insåg att jag behöver hjälp med detta och anlitade den bäste jag vet för jobbet (www.personalspace.se), och nu har jag en markant ökad rörlighet i armen efter två pass!! Det har gjort sjukt ont att få behandling på muskelknutar stora som körsbär, men tack vare det kan jag röra armen mer även om axeln fortfarande är lika fastfrusen.

 

Igår när vi kom hem efter jobbet var hela familjen i någon form av mysmode, så vi passade på att såsa på, titta lite på tv, äta popcorn och ta det allmänt lugnt. Jag och barnen satt i soffan när Emrik plötsligt snubblade (eller vad som nu hände, det gick så snabbt att jag inte hann se riktigt) och ramlade ner på soffbordet och slog pannan i kanten på popcornskålen. Han skrek såklart, och när jag lyfte upp honom så formligen forsade det blod ur ett jättejack i pannan. Jag är inte direkt toppenbra på att hantera blod, så jag blev någon sorts blandning av illamående, arg och rädd på samma gång och lyckades väl inte säga eller göra typ någonting vettigt alls innan Per och Emrik åkt iväg till akuten. Fem timmar senare kom en mycket groggy kille hem med två stygn i pannan, och toppade kvällen (natten) med att få någon form av trotsutbrott som varade i 1,5 timme... Kl 2.30 stupade två MYCKET trötta föräldrar äntligen i säng. 

 

Idag har i alla fall blivit en ganska bra dag. Glada barn och snart middag hos pappa. Skönt.

Sjukt gulligt när Tiam vill stanna uppe extra länge för att rita, och så sätter han sig och fixar nåt han tycker verkar viktigt...

 

 

Alltså vi håller på att välja kök. Eller rättare sagt köksleverantör. Vi började med fyra stycken, och efter att ha vägt in alla kostnader så kvarstår två stycken: Epoq (Elgigantens kök) och Trisco (specialsnickeri i Piteå som gör platsbyggda kök). 

 

Det skiljer ungefär 20% i pris mellan dessa två, och i husbyggessammanhang måste det ju anses vara växelpengar, men om vi fortsätter ta de långsiktigt klokare besluten så kommer den kortsiktiga likviditeten bli mer än lovligt drabbad...

 

Men alltså - ni måste förstå - ett platsbyggt kök är ju något heeelt annat. Man kan ju göra VAD MAN VILL! Eller det finns en begränsning. De säger att vi helst ska hålla oss till hela millimeter...

 

Ni kan ju gissa vad vi är mest sugna på.

 

Oavsett leverantör så kommer köket iaf se ut ungefär så här:

 

 

Nu har det ju gått ett tag sedan de började krafsa på ytan av tomten. Markarbetet har fortgått och de har bytt ut matjord mot fyllnadsmassor, lagt kantbalkar, dragit vatten och avlopp och lite el. Sen har de ju gjort utsättningen också. Världens dyraste träpinnar och snöre kan man säga.

 

Vi kom i sista sekunden på att vi skulle ansluta regnvattensystemet till dagvattnet också. Alla våra grannar har gjort det, och även om jag tvekade på den utgiften så gick vi på Pers magkänsla den här gången. 

 

Nu är det isolering på gång, och jag tror att betongbilen nog väntar runt hörnet! Jag hoppas kunna åka dit och kolla när de gjuter, det skulle vara så roligt att se!

 

Förresten - om någon av er missat det så kan man följa vårt husbygges framfart på "Ett hus blir till" på Stenbackens facebooksida: https://www.facebook.com/Stenbackens

Måste ju såklart skriva några rader om vår första "vuxensemester" på länge. Jag tror inte att vi varit på någon sådan sedan vi fick barn, förutom bröllopsresan då.

 

Vi åkte tillsammans med Camilla och Christer en torsdag-måndag till Rom. Lyckosamt nog så hyrde vi en lägenhet, vilket var lite av en chansning. Vi visste ju inte något om vare sig seriositet, skick eller om det ens skulle komma någon och möta oss där när vi kommit och stod på en gata i Rom som fyra fånar med resväskor. 

 

 

Men det gick bara fint! Tjejen kom, lägenheten var toppen, och konceptet att bo tillsammans i en lägenhet var mer än lyckat.

 

 

Vi ägnade dagarna åt att titta på lite sevärdheter, äta ganska mycket charkuterier och ostar, gå omkring lite och dricka prosecco på vår terass. Mycket speciell känsla att inte behöva planera så mycket, utan bara i sanning ta dagen som den kommer. 

 

I dessa bråda dagar, men supermycket på jobbet, en massa husbestyr, 3 x kalas på gång för Tiam, och en weekendresa om hörnet, så inser jag plötsligt vad det är som gör mig stressad.

 

Det är inte att-göra-listan, det är inte att hinna handla innan middagsdags, det är inte uppgifterna på jobbet eller ens vardagslogistiken för att se till att ingen hämtning missas. Det är ÅTERBESÖKEN av uppgifter man redan klarat av. Det är att banken glömt att skicka ut en ny dosa även fast jag bockat av att jag ringt och bett om en ny. Det är när personer man överlämnat uppgifter till glömmer bort att göra det så man måste påminna igen. Det är det där mailet som inte blev besvarat även fast man gett dem en deadline för att höra av sig, eller att Per glömmer bort något jag sagt.

 

Att måste föra upp samma uppgifter som man redan klarat av en gång på listan, oavsett om den är faktisk eller mer av bakhuvudetkaraktär - det är DET som skapar både stress och irritation. Dagens insikt.

Grävmaskinskillen tyckte nog att det var lite synd om mig som inte kunde vara där och titta, så han messade en bild. Lite fint gjort av honom ändå. 

Sen kom fler bilder från grannarna också, så vi lär ju hålla oss à jour även om vi inte hinner vara där jämt. 

Ja alltså, den här veckan har ju varit ett pussel. Jo jag VET det här är verkligen inte nytt för många av er andra, men vi har ju varit ohyggligt förskonade från sjuka barn i det här huset, så nu när Tiam hade feber i sex dagar så stod vi lite som frågetecken. "Alltså hur gör man nu då?" En kombination av vabpussel, barn med på möte, morfar-och-Anne-vab och lite kvällsjobb tog oss igenom veckan till slut i alla fall!

 

Det som var väldigt roligt i sammanhanget var att Emrik, efter att från början ha varit mycket missnöjd med att vara själv på dagis, ändrat sig till att tycka att det var superkul att vara själv där. Han har till och med hittat sig en ny liten bästis som han har hängt med hela dagarna nu när han inte varit fullt sysselsatt med att springa efter storebrorsan.

 

Idag hittade Emrik på ett nytt ord. Tiam hade glömt sina strumpor i korridoren mellan sovrummen, och Emrik ville gärna tipsa honom om var de fanns. "Tiam, de ligger här i... öh... väggtunneln!" Så himla smart liksom!

 

Igår var det äntligen dags. Jag och Per körde sommarens första pingismatch i garaget. Det är så sjukt kul att spela pingis! Man kan lugnt säga att jag grämer mig över att igår var första gången. Snart är det vinter och garaget behövs till att härbärgera bilar igen.

 

Sen idag tog jag fram mina poiar för första gången sen jag fick barn tror jag. Är såklart rätt begränsad i detta pga axeln, men lite kunde jag köra i alla fall. Vid det här laget hade jag fått nån slags sporthybris och kastade mig utan rädsla i lag med Pers longboard - när jag ändå höll på liksom. Men alltså faktiskt, jag blev kanske typ 500% bättre på den där 45-minutarn jag höll på ändå. Fast för den som undrar så är jag fortfarande tillåten att använda den med ungefär samma restriktioner som Emrik har för att cykla trehjuling.

 

Som tur är finns det inga bildbevis på mina bravader. Men självklart förevigade jag barnen i alla fall.

 

 

Måste börja med att skriva lite om förra helgen.

 

Ibland är jag lite extra kär i vår stad. Som till exempel den här lördagen en helt vanlig helg. Per skulle jobba hela dagen, då de hade städdag på jobbet, så jag slog mig ner och tittade lite i tidningen vad som fanns att göra för mig och barnen. 5 min senare satt jag och försökte sålla i utbudet, eftersom vi omöjligen skulle hinna med allt..

 

Vi hade en lugn förmiddag, sen tog vi bussen in till stan och började med att låta sossarna bjuda oss på gratis hamburgare, saft och glass i stadsparken (tack valtider). Efter detta tog vi en sväng till Smedjan och hälsade på smurfarna där litegranna. Eftersom skojschemat var tight så rullade vi snabbt vidare mot Kulturens Hus som hade familjedag, där vi gjorde experiment, gick tipsrunda, och lyssnade på en barnkonsert med Krakel Spektakel-gänget.

 

 

Tog en liten fika för att fylla upp sockerdepåerna (det var ju ändå lördag), för att sedan avsluta med tjugo minuters rulltrappe- och hissåkning, innan det var dags att hoppa på bussen hem igen.

 

En helt härlig dag som förmodligen blev just så härlig för att vi inte hade några måsten eller tider att passa. Det är då man kan säga "javisst, åk rulltrappan så många gånger du vill" - och mena det.

 

På söndagen stärkte Luleå sina aktier ytterligare när vi tog med oss fika och for upp på Mjölkuddsberget. Har under mina sammanlagt 24 år i stan aldrig varit upp där, men det var ju perfekt av flera skäl. Mitt i stan, man kan köra bil nästan ända upp, det finns fina fikaplatser och till och med grillplatser med ved.

 

Vi gick på småkrypsjakt då barnen haft som hemläxa över sommaren att leta efter småkryp och ta kort på dessa för att ha med på grupparbetet på dagis (jo jag vet skäms skäms för att vi inte lyckades med detta på hela sommarlovet). Emrik blev helt till sig då han lyfte på en sten och hittade en hel myrkoloni där under, som dessutom festade på någon slags larver. Maken till stolt liten kille som löst uppgiften helt själv.

 

Vi håller också på att välja golv också nu, som vi bara specat på ett ungefär förut, plus att köksritandet dragit igång på allvar igen. Allt är sjukt kul men såklart svårt att pressa in i schemat. 

Det är liksom så typiskt för Tiam med rosa, lila och leopard, medan Emrik är precis som han är, lite bredbent, blå och grön. Lite grövre liksom. Och sen är det ju som fint att de älskar varandra gränslöst också. 

Nu återstår endast ett ynka papper så får vi startbeskedet och är redo att börja. 

Nästa vecka blir det nytt besök hos köksleverantör, samla in de sista offerterna från Nolia och få iväg fönsterbeställningen. 

Parallellt med detta har jag börjat på mitt nya uppdrag, som affärsutvecklingschef på Luleå Näringsliv. Det är hittills verkligen superkul, och dessutom har jag kanske stans finaste utsikt från mitt kontor. Kolla!

Nu är jag och Emrik ensamma hemma. Per och Tiam är i stugan och bygger garage under helgen, så vi ska ha myshelg här hemma!

Klockan fem satt jag där med en tår i ögonvrån bland åtta vuxna och sju barn, åt soppa och pannkaka, och tänkte på att man är lyckligt lottad.